Att härska genom att söndra är en klassisk maktdevis. Att vänstern domineras av intern makt- och tolkningskamp är tillika klassiskt. Anledningen till att jag ställer mig kritisk till Göran Fredrikssons positionering av diskursanalys som motsats till strukturanalys är för att den typen av dikotomi är fundamentalt historielös och faktiskt farlig. I alla fall om vi vill kunna armera en kraftfull kritik av kapitalets diktatur.

För att förstå det strukturella förtryck som det kapitalistiska systemet utövar med fullständig global dominans behöver vi förstå den diskursiva makten som utgör hegemoniska pelare i dess konstruktion. Att peka mot hur kapitalet producerar medgörliga medborgare som begär det förtryckande systemet - det är vad schizoanalysen handlar om. Däri är den inte ensam. Det poststrukturalistiska arvet indikerar att det finns revolt i att vägra inordna sig, vägra klassificeras.

Det är detta som exempelvis queerteori bygger vidare på. Men detta arv kommer i sin tur från ett grundläggande erkännande av hur ideologi fungerar som subjektskonstruktion. Det är en Althusseriansk läsning av Marx som leder Deleuze och Guattari till att artikulera ”subjektet” som en inherent kapitalistisk konstruktion.

Detta subjekt är i sin struktur förtryckt. Detta subjekt kan aldrig befrias. Att vara ”subjekt” är alltså inte att vara individ, det är att ”bära på en inre fascist”. Foucaults bevingade ord avser detta och är inte en ”vacker utopisk tanke”, det är ett stridsrop. Enbart genom att vägra vara ett kapitalistiskt subjekt kan individen bli fri. Genom att se att vi i det kapitalistiska systemet inte är individer utan ”subjektifieras” ser vi ”hur vi medverkar till kapitalets diktatur”.

Därmed inte sagt att en förlösande de-subjektifieringsprocess inte behöver förstås i termer av materiell verklighet. Men den materiella verkligheten behöver också förstås, genom att vi dekonstruerar hur vi formas att bli uppbärare av (det materiella) systemet.

Jag fortsätter att ställa mig positiv till att vi diskuterar och kontextualiserar hur teori inte bara beskriver, utan även medverkar till vår samtid och framtid. Men framför allt vill jag se hur en enad kritik mot det rådande systemet kan formuleras och där tror jag att vi måste förstå att vi inte är oskyldiga i det vi utsätts för. Därför är jag inte alls enig med Fredriksson om att samhällsvetenskapen avskaffat samhället som forskningsobjekt. Som diskursiva ”subjekt” utgör vi samhället.

Mycelet som metafor hjälper oss att se att teorin inte står på ”giganters axlar” utan ingår i ett flöde av idéer som skapar effekter. Genom att utreda hur delarna som utgör helheten fungerar utreder vi så klart helheten. Att påstå motsatsen är om något att ge upp försvaret mot det nyliberala marknadstänkandets offensiv.