På 1980-talet slog postmoderna idéer igenom på allvar inom humaniora och kulturdebatt – samtidigt som den nyliberala hydran växte sig stark inom ekonomi, politik och samhällsforskning. Mot de nya idéformationernas allt starkare dominans svarar i båda fallen vikande intresse på alla plan för socialism och marxism. Därefter har posttänkandets partiella hegemoni inom media och akademi spritt sig inom historieforskningen och allt större delar av samhällsvetenskapen, som därigenom gett upp det vetenskapliga försvaret mot det nyliberala marknadstänkandets offensiv.

Inom den politiska teorin arbetar postvänstern – i ordets båda bemärkelser – systematiskt med att ”uppdatera” vänsterns syn på samhället och människan via aktualisering av den ena högerextrema filosofen efter den andra: efter den elitistiske socialisthataren Nietzsche och den nazistiske anpasslingen Heidegger har turen nu kommit till tredje rikets kronjurist Carl Schmitt. Aspekter av deras tankevärldar rycks ur sitt historiska sammanhang och kombineras glatt med teman hos Foucault och omtolkningar av Marx. Man ”går i dialog” med fascismens filosofier.

Detta är bakgrunden till Häften för kritiska studiers generalangrepp på vår tids eklektiska posttänkande. Temanumret har väckt stor uppmärksamhet, inte minst för att kritik mot postmodernismen brukar komma från höger. Vi menar istället att posttänkandet har drivit vänstern högerut – och vi försöker visa hur det gått till. ”Den språkliga vändningens” fokus på retorik och diskurs har gjort socialhistorisk och sociomaterialistisk analys omodern. Samhällsforskningens kris består i diskursanalysens seger över strukturanalysen - posttänkandets omvälvning av vetenskapen.

Miriam von Schantz ogillar vår polemiska term posttänkande och tycker särskilt illa om att vi inkluderar Gilles Deleuze som hon anser stå över denna karakteristik. HfKS publicerar två slags kritik mot Deleuze. Dels kritiseras hans för posttänkandet centrala Nietzschetolkning som orimlig. Dels kritiseras hans begrepp ”assemblage” för att vara ovetenskapligt.

Själv kan jag knappt stava till termen och blir inte klokare av von Schantz' förklaring. Att allt som är skulle vara förbundet som svampar via sitt underjordiska mycel är en vacker metafysisk föreställning, inte någon teori som visar ”hur vi medverkar till kapitalets diktatur”.

Lika vacker är von Schantz' utopiska tanke att beaktande av fascisten inom oss skulle leda till kapitalismens undergång.

Samhällsvetenskapens kris har sin grund i att den är på väg att avskaffa sitt forskningsobjekt – samhället. Humanvetenskapens kris består i den är på god väg att göra sig av med sin forskningsmetod – vetenskapen. I båda fallen undergrävs möjligheterna till politisk analys; i båda fallen har posttänkandet en avgörande betydelse.