Det börjar bli smått parodiskt att minst några gånger om året lyssna till tv-inslag om före detta politikers dubbla stolar: som bidragstagare (i form av utkrävda politikerpensioner) och egenföretagare. Den som kan systemen utnyttjar det, heter det väl? Och politiker, som stiftar lagar som andra ska följa, torde känna till systemet bäst. Därför tar ex-politiker inte ut någon lön från sina aktiebolag utan ”nöjer sig” med vinster, för att på så sätt även kunna lyfta politikerpension. Det är ett cyniskt spel som bör kallas vid dess rätta namn: bidragsmygel. Det som medborgare krävs göra – att flytta för nya arbeten, gå på knäna i brist på skäliga försäkringssystem och leva med känslan av att vara en belastning för samhället – gäller inte politiker. Varför inte? Är politiska poster mer värda än rörmokarens eller socialarbetarens?