Men fortfarande domineras politiken av före detta militärer och författningen ger militären rätt till veto i parlamentet. Det råder fortfarande straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter och det pågår grova övergrep mot civila så som tvångsarbete och förtryck mot minoriteter.

Reinfeldt har gått ut med att regeringens ambition är att stödja den demokratiska utvecklingen och öka biståndet till Burma. Så långt allt väl. Men frågan är varför statsministern då väljer att ta med sig handelsminister Ewa Björling och en delegation från näringslivet istället för biståndsminister Gunilla Carlsson och en delegation med svenska folkrörelser?

Reinfeld och Björling skriver i en debattartikel att ”Vi är övertygade om att handel och investeringar är ett bra sätt att skapa öppenhet, utveckla relationer och öka välståndet i ett land”.

Denna framställning står i bjärt kontrast mot Svenska Burmakommitténs beskrivning: ”Hur utländska investeringar, europeiska medräknade, haft negativ och allvarlig inverkan på människorättssituationen i Burma är väldokumenterat”.

Det är uppenbart att regeringens besök i Burma mest handlar om att öka Sveriges nedåtgående export till detta land med ca 50 miljoner invånare, nu när det blivit någotsånär ”politiskt korrekt”. När väl svenska företag har etablerat lönsam business, bygd på bristande rättigheter för arbetarna, är risken stor att regeringen börjar agera som de gör gentemot Kina – de håller god min medan demokratin sätts åt sidan och medborgarnas rättigheter kränks.