Den 24 oktober presenterade EU-kommissionen ett förslag till förordning om skapandet av en ”Fattigfond” som, om det antas av ministerrådet och EU-parlamentet, ska gälla i alla EU:s medlemsländer. I förlängningen riskerar det att innebära ett första steg mot ett systemskifte, från svensk solidarisk och skattefinansierad socialpolitik tillbaka till en välfärdspolitik baserad på välgörenhet och hjälporganisationer. EU-kommissionens förslag utgår nämligen från verkligheten i vissa EU-länder, där en stor del av ansvaret för hjälp och stöd till de svagaste och fattigaste i samhället, vilar på välgörenhets- och andra frivilligorganisationers och volontärers ideella arbete och engagemang. Personer som oftast arbetar gratis eller till mycket låg ersättning.

Kommissionens förslag, som har stort stöd i EU-parlamentet, handlar om att skapa en ny permanent ”Fattigfond” i EU. Fondens huvudmål ska vara att ”tillhandahålla och distribuera livsmedel till de fattigaste invånarna i EU:s medlemsländer, samt kläder och andra förnödenheter som skor, tvål och schampo till hemlösa och fattiga barn”. Som fattig definieras den som har en inkomst under 60 procent av den nationella medianinkomsten (Eurostat).

Fondens officiella namn ska vara Fund for European Aid to the most Deprived, FEAMD, med en budget på 500 miljoner euro per år (cirka 4,33 miljarder kronor). I EU:s nu omdiskuterade långtidsbudget för 2014-2020 är 2,5 miljarder euro (cirka 31,62 miljarder kronor) avsatta för fonden. Pengarna kommer från medlemsländernas skattebetalare samt momsintäkter.

De sex medlemsländerna Tyskland, Danmark, Holland, Sverige, Tjeckien och Österrike har länge blockerat liknande förslag i ministerrådet. Hjälp och stöd till fattiga är nationell socialpolitik och då har EU inte beslutande- och lagstiftningsrätt. För att lösa det problemet har kommissionen i sitt nya förslag därför ändrat den rättsliga grunden till artikel 175:3 i Lissabonfördraget, som handlar om EU:s sammanhållningspolitik, Cohesion policy. Besluten tas då med kvalificerad majoritet och inget krav på enhällighet finns. Socialpolitik däremot beslutas och lagstiftas av medlemsländerna själva. Om artikel 175:3 accepteras och kvarstår som rättslig grund, löper följaktligen Sverige och andra länder stor risk att bli överkörda.

Sammanhållningspolitiken innebär EU-stöd till olika projekt för att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan EU:s länder och regioner. Medlemsländer ska alltså kunna ansöka om medel till olika program som via organisationer tillhandahåller bland annat livsmedel till de fattigaste. Fonden kommer att kräva stora administrativa insatser både i Bryssel och i medlemsländerna. Men ett än större problem, att döma av kommissionens förslag, verkar farhågan och risken för fusk att vara. Kontrollinsatserna är därför omfattande.

Den ökande mängden fattiga i EU:s medlemsländer inklusive i Sverige är förvisso ett stort problem och ett socialt misslyckande. Frågan är om lösningen är en stor central EU-fond dit skattemedel ska slussas, vilka sedan delvis kan sökas tillbaka av medlemsländerna – när dyrbar byråkrati och kontrollinsatser avräknats, och summan därmed minskats?

För Sverige skulle det även innebära att svenska folket och riksdagen undandras den demokratiska rätten att själva besluta om vilken välfärdspolitik Sverige ska ha när det gäller de sämst ställda och hur den ska finansieras. Något ju statsministrarna Carlsson och Bildt inför folkomröstningen om EU-medlemsskap 1994 lovade aldrig skulle ske.

Kommissionens förslag till ny fond för EU-bistånd

Pressmeddelandet om förslaget