Det började med att de träffades en gång i veckan för att dela med sig av sina erfarenheter. När Skånes Fria Tidning ett år senare träffar dem målar de banderoller.

– De mer erfarna lämnar, säger socialarbetaren Elin Mörkberg som förslag till ett plakat som är i görningen.

– Socialarbetarna flyr Malmö, försöker Terese Nilsson.

– Det enda sättet att få upp sin lön, konstaterar Anders Jönsson.

I ett litet kursrum i ABF:s lokaler har sju av de i Kaosa organiserade socialarbetarna samlats för att förbereda lördagens manifestation. Skratt växlas med rappa kommentarer.

– Som det är nu släcker vi eldar. Det är så otroligt synd. Med vår kompetens skulle vi kunna göra så mycket mer, säger Elin Mörkberg.

– I många stadsdelar hinner man inte ens träffa sina klienter. Hur ska man då kunna hjälpa dem till ett bättre liv? säger Nina Eriksson.

Genom en blogg och en Facebooksida har de uppmanat socialarbetare runt om i staden att skicka in berättelser om sin vardag. Berättelserna har lagts upp på deras blogg och avslöjar en trängd arbetssituation. ”Jag behöver slippa tryck i huvudet, över bröstet och att inte kunna titta. Jag behöver en chef och en organisation som inser att det inte är jag som måste ändra på mig utan arbetsförhållandena”, står det i en av berättelserna som lagts upp på bloggen i veckan.

– Vi var först oroliga att ingen skulle våga höra av sig men det verkar finnas ett otroligt behov av att göra den här verkligheten synlig. Att visa att det här pågår, säger Nina Eriksson.

Och det är inte kompetensen eller engagemanget det brister på. Snarare tvärtom.

– Man är så fylld av det man skulle kunna göra samtidigt som man är så begränsad av arbetsförhållandena. Det skapar en enorm frustration att inte kunna göra allt det som man ser behöver göras, säger Nina Eriksson.

Elin Mörkberg håller med.

– Det finns ett glapp mellan det man utbildar sig i och den verklighet man möter i arbetslivet.

– Ofta känns det som att det bara är nödlägen vi hinner med att åtgärda. Vi tappar fokus på det riktiga förändringsarbetet. Det som tar tid men som både samhället och klienten tjänar på i längden, fortsätter Nina Eriksson.

Att socialarbetarna är ute och manifesterar eller syns i den offentliga debatten är ovanligt. Elin Mörkberg och Nina Eriksson tror sig veta varför.

– Det är ett lågstatusyrke, det är därför vi inte tagit den platsen i offentligheten. Eller fått den. Det trots att det kommit flera rapporter om barnfattigdom och hur illa det är ställt. Ändå får vi inte de resurserna vi behöver, säger Nina Eriksson.

– Det verkar inte som att de sociala frågorna står högt på den politiska agendan, fortsätter Elin Mörkberg.