När Marta hälsar på farmor slås hon av tomheten efter farfar. Förra sommaren gjorde han en skattjakt i skogen åt henne, det var sommarens höjdpunkt. Nu när hon är ute och leker ser hon farfar komma gående, och han har gjort en ny skattjakt. Ledtrådarna tar henne till hjortronmyren, bäcken och den krokiga björken. Därifrån ser hon något som blänker i mossan. Farfars munspel, skatten! Det låter vackert när hon spelar på det. Men när hon är tillbaka i stugan är fickan tom.

När farmor sover smyger Marta ut igen. Hon frågar farfar hur han kan både finnas och inte finnas på samma gång. Han visar platsen där isen brast och Marta förstår att hon kan drömma fast hon är vaken.

Den förtröstansfulla texten med Erika Hedmans livsbejakande och känsliga foton känns som bomull för själen. Man behöver inte glömma den som dör, han eller hon kan leva i minnet.