På en tomt mellan Botaniska trädgården och Slottet planerar Uppsala universitet att bygga ett hus för sin centraladministration. Det är ett stort hus, ett högt hus – enligt plan lika högt som Carolina Rediviva. Som verksamma inom det som brukar betraktas som universitets kärnverksamhet – forskning och undervisning – oroas vi och många av våra medarbetare av universitetets planer. Eftersom det förslag som ligger är preliminärt är det vår förhoppning att Uppsala universitet kommer att förändra förslaget.

Vi har full förståelse för att universitetsförvaltningen behöver ändamålsenliga lokaler. Vår oro gäller inte främst att vårt universitet vill bygga utan sättet man planerar att bygga på. Det rör sig om en stor byggnad som kraftigt avviker från den fysiska miljön i själva hjärtat av det historiska och akademiska Uppsala.

Smaken är olika. Man kan ha olika åsikter om vad som är ett vackert hus. Men här talar vi inte om bara ett hus utan om en hel miljö. Tomten ligger inom ett område som Riksantikvarieämbetet utpekat som ett riksintresse. Nybyggnation i området kan därför bara göras under förutsättning att den unika kulturmiljön bevaras. Försiktighetsprincipen måste gälla vid ingrepp i unika kulturmiljöer.

Vad vi efterfrågar är en byggnad som tar större hänsyn till omgivningen (som gott exempel här kan nämnas Evolutionsbiologiskt centrum). Att uppföra ett hus som visar sådan hänsyn (utan att för den skull vara, vad som i debatten kallats, ”underdånigt”) vore det rätta sättet att förhålla sig till det Uppsala universitet varit, är och borde vara. Universitetet har nu tydligt visat att det tänker stort. Som delar av universitetets kropp hoppas och tror vi att dess huvud kan tänka större – och handla därefter.