Vi har hört att fiberuppkopplingen ska göra oss oberoende av geografin och upphäva ekonomiska lagar som hittills omöjliggjort den stora politiska visionen om att Hela Sverige Ska Leva. Men i praktiken fungerar det inte så. Snarare har tekniken gjort att städerna växer, folk flyttar till centrum, landsbygden dör. Fordom stolta samhällen faller samman. När gamla Konsum blir loppis är det dags att gå i livbåtarna.

Redan när telefonen kom sades att centrums gravitationskrafter skulle minskas. Ett anständigt högproduktivt liv på landsbygden skulle bli möjligt. Men telefonen, tillsammans med sådant som järnvägen och motorvägarna, visade sig vara modernitetsmonster som plöjde upp fosterlandsjorden och förvandlade den kretsloppsbaserade kusingifteskulturen till ett accelererande linjärt industriellt kosmopolitiskt kaos. Telefonen gjorde förvisso livet på landet mer uthärdligt, men efter en stunds paus för eftertanke, då bil och tv införskaffades, packades allt ihop i bakluckan. Mot stan!

Nu ser vi ytterligare ett sådant teknologiknippebaserat språng in i tätorterna. Frågan är inte hur långt bort vi kan bygga järnväg, utan hur många spår som får plats genom storstädernas getingmidjor.

Problemet är inte hur långt upp på fjället vi kan dra fiber, utan hur vi kan få ännu fetare bredband i centrum. Kanske är det så, att tekniken i själva verket möjliggör en koordination av landsbygdens evakuering in i storstäderna. Den erbjuder en rationell reträtt från periferin in i centrum. Den vänder inte urbaniseringstrenden utan gör den smidigare.

Vi kan ju börja med att undersöka tesen att den nya tekniken används för att förtäta våra geografiska nära kontakter snarare än att nå dem längst bort. Vem meddelar du mest med, folk på nära håll eller de som är längst bort? Om tekniken stärker närgeografin kommer du att se en tydlig koppling mellan antalet meddelanden och sådana som du delar säng, bostad och arbetsplats med. Inte utkanterna. Nå?