För många sidospår från Motturi
Svindlarprästens egen berättelse hade klarat sig utan alla romanens sidospår, skriver Linnéa Wigforss Tibbling.
Vi är inte särskilt bofasta längre. Att bo där ens föräldrar växte upp är rätt ovanligt i dag, antingen det beror på en önskad, odramatiskt flytt från en håla eller en ofrivillig, tvingad flykt från hemlandet. Men när vi kommer till en ny plats har vi åtminstone en identitet att falla tillbaka på sedan tidigare – vi var någon redan innan vi flyttade dit, men någon annanstans.
Föreställ dig då i stället att byta identitet lika ofta som du flyttar; föreställ dig att lära dig lystra till ett nytt namn, bära en ny mask och totalt ge upp allt det gamla. Det är nämligen så Svindlarprästen gör i Aleksander Motturis roman med samma namn, den man som är hans far: Zulfikar T. Eller John T. Eller John Peter Daniels.
Som så ofta i modern litteratur är fadern en gåta, den gåta som romanen givetvis vill lösa. Han växer upp fattig, får via finska missionärer nästan läsa till präst, rör sig sedan över hela världen och bygger upp en tillvaro gång efter gång, på plats efter plats. Han är rotlösheten personifierad. När inte John själv kommer till tals genom sina excentriska brev – det som adresseras till drottning Silvia är nog bokens höjdpunkt – är det mestadels hans son, den göteborgska kultursnubben Haqi, som läsaren får nöja sig med. Genom att ställa Zulfikars uppväxt i Dar es-Salaam mot Haqis uppväxt i Frölunda framträder dock det som är behållningen med de flesta pappaböcker: hur ska olika generationer göra för att förstå varandra?
I den första scenen kastas vi rakt in i bedragarens fångenskap, och intensiteten får mig att hoppas att Motturi den här gången åstadkommit något starkare än debuten från förra året, Diabetikern. På sätt och vis är den kanske det, men prosan har fortfarande koncentrationssvårigheter och intellektuell slagsida. Det är som om berättelsen står stilla samtidigt som den skyndar framåt. Intressant nog lyckas Motturi få mer liv i faderns gestalt än i Haqi, som uppenbarligen är en något vriden spegling av författaren själv.
Även om det här är en i raden skildringar av otillräkneliga, obegripliga pappor slår den här farsan alla litterära rekord. John T är en fisk för vilken hela världen är en alldeles för liten skål. Allergisk mot dubbelmoral, snålhet och den svenska mellanmjölkigheten blåser han den ena mjäkiga stackaren efter den andra, bara för att han är så bra på det. Och inte känner jag medlidande med dem, men det beror mest på att den ryckiga prosan inte lyckas frammana så mycket känslor över huvud taget. Överbelastade meningar tycks fortfarande vara Motturis signum, och textens fokus flyttas ofta vidare när det börjar bli som mest intressant.
Men romanen vill betydligt mer än att bara rymma en enskild persons dramatiska biografi, den vill även vara en politiskt informerad skildring. Väldigt mycket kolonialhistoria blir det, men eftersom det ofattbart vidriga presenteras som fakta snarare än gestaltas kan jag inte helt och fullt förstå kopplingen mellan de globala orättvisorna och John T:s rotlöshet. Gåtan överröstas av detaljer. Nog hade Svindlarprästens egen berättelse klarat sig utan alla romanens sidospår.
Litteratur
Svindlarprästen
Författare: Aleksander Motturi
Förlag: Norstedts
