– Det är en stressfaktor att ständigt tänka på hur man ska klara hyran samtidigt som man satsar på fotbollen, berättar Sandra Adolfsson, spelare i laget.

Och hon är inte ensam. En bråkdel av dem som spelar i damallsvenskan kan försörja sig på det. I Vittsjö GIK är det endast de sex utländska förvärven.

– Det är tröttsamt, många jobbar heltid, pendlar och tränar morgon och kväll. Vill man kan man. Men inget serveras på ett fat.

Det är sen eftermiddag och regnskurarna avlöser varandra över den lilla fotbollsarenan i utkanten av orten. En efter en dyker spelarna upp halvt ombytta inför kvällens träning. De senaste två åren har de chockat hela fotbollssverige och legat bakom flera löpsedlar i kvällspressen. Inte en enda förlustmatch i division 1 förra året. Och i februari i år tog de klivet in i damallsvenskan.

Där har segertåget fortsatt. I tabellen ligger de nu trea, före flera av de favorittippade storlagen.

Även när det gäller publiksiffror ligger klubben i topp. I snitt besöker 1 334 personer varje match, en smått otrolig siffra då det endast bor drygt 1 600 personer på orten. Alla pratar fotboll. Och alla pratar damallsvenskan. Herrfotbollslaget lever ett undanskymt liv i division 7.

Madeleine Johannesson är tävlingssamordnare och har själv spelat i laget ett tiotal år.

– Jag har varit i många klubbar tidigare men jag har aldrig varit med om att det är tjejerna som har fått välja träningstider först. Här är det alltid damlaget som får a-banan. Det har varit en trevlig upplevelse.

Men det har knorrats en hel del i herrleden och det var först med intåget i den högsta ligan som de fick det verkliga erkännandet.

– Många trodde nog att vi skulle bli en slagpåse i damallsvenskan och åka ut. Men så är det inte längre. Nu ligger vi trea i tabellen och kan inte åka ut i år. Det har gett en annan respekt.

Men sett utanför lilla Vittsjö spelar damfotbollen under helt andra förutsättningar än herrfotbollen. Framför allt på elitnivå.

– Jag önskar att det vore samma, våra tjejer lägger lika mycket tid och energi som ett motsvarande allsvenskt lag, men de flesta måste plugga eller jobba vid sidan av och det är inte någon som får en bra lön, säger Madeleine Johannesson.

Något Sandra Adolfsson fått känna in på skinnet. I tio månader hade hon ett heltidsjobb, bodde i Malmö och pendlade till Vittsjö för att vara med på träningar och matcher.

– Jag gick upp klockan fyra på morgonen och kom hem tio på kvällen.

Till slut blev det för mycket.

Sandra Adolfsson gick in i väggen. Men att välja bort fotbollen var aldrig något alternativ. Istället flyttade hon till Kristianstad, tog en timanställning och började satsa ännu mer på fotbollen.

– Man måste offra mycket om man vill hålla på med damfotboll. Men det är roligt så det är värt det.

En typisk situation för en elitspelare i damallsvenskan, menar Madeleine Johannesson.

– Det är mycket fokus på många olika saker men det är klart, brinner man för fotboll, då är det viktigast. Man drömmer om att det skulle bli mer lika. Tänk om alla lag kunde få ha heltidsproffs som bara kunde ägna sig åt detta, precis som herrarna gör.