Debatt


Joakim Risberg
Fria Tidningen

Frihet i en liten ask

Vi ska hinna arbeta 40 timmar i veckan, ta hand om våra barn och samtidigt ta ställning till allt fler saker allt oftare, skriver Joakim Risberg, som ifrågasätter det rådande frihetsbegreppet.

Vi lever i en tid när de individuella valmöjligheterna aldrig har varit större. I den politiska retoriken lyfts valmöjligheterna fram som ett odelat gott. Att maximera valfriheten, vare sig det gäller val av skola, vård eller din blivande pension, är liktydigt med ökad frihet. Människan är summan av de val hon gör och ju fler val som ges, desto friare blir hon. Så är åtminstone retoriken. Men stämmer det? Vad är frihet? Kan inte frihet också vara att slippa fatta beslut? När man i folkmun talar om frihet, eller att man känner sig fri, så avses vanligen en avsaknad av tvång och förväntningar, ett tillstånd där man kan vara så spontan man vill.

Att man nekas byte av skola, val av vårdcentral eller hur ens pensionspengar ska placeras, kan förstås upplevas som begränsande – som en inskränkning av friheten. Men det omvända? Att man blir tvingad att ta ställning till allt fler val – kan inte också det vara en inskränkning av friheten? Frihet är egentligen en känsla, inte sant? Den uppstår i vårt medvetande när de rätta omständigheterna (som kan variera) infinner sig. Det borde vara en lustfylld känsla, men kan också vara förknippat med ångest, som existentialisterna talar om. Valet i sig blir ångestladdat, man grämer sig och tvivlet plöjer djupa fåror i pannan. Det är inget konstigt med det – så är det att vara människa, men när förutsättningarna för att fatta kloka beslut blir så komplexa att bara ett fåtal kan göra upplysta val, ställer inte det saken i en annan dager?

Samhällets välfärdsinrättningar gör gemensam sak med marknadsekonomin och tillämpar en gör det själv princip, och upphöjer därmed det individuella på bekostnad av det gemensamma. Mängden val du har att ta ställning till ökar, men eftersom dygnets timmar är desamma, minskar förstås den fria tid du har att förfoga över i motsvarande grad. Vi ska hinna arbeta 40 timmar i veckan, ta hand om våra barn och samtidigt ta ställning till allt fler saker allt oftare. Många liberaler kallar detta för frihet!

Något stämmer inte. Jag var inne på spontanitet tidigare. När man känner sig fri kan man låta spontaniteten råda. Säg att jag glad i hågen traskar genom ett affärsstråk och får syn på ett par snygga skor. Jag tillmötesgår köpimpulsen och vandrar därifrån 1 200 spänn fattigare, fast med en härlig känsla av spontanitet i bröstet – då är jag väl fri?

Men om jag grämer mig i efterhand då? Om jag inser att jag bara har manipulerats? Om jag förstår att impulsen som jag alldeles nyss förknippade med frihet bara var ett undermedvetet uttryck för en långvarig och systematisk påverkan utifrån – från reklam, grupptryck, statusjakt? Vad händer då? Budskapet att du inte är perfekt som du är, att du ständigt behöver uppgradera dig, jämföra dig med andra, överträffa förväntningarna, smälta in – hur påverkar det friheten? Eller när man av ekonomiska skäl ständigt tvingas välja de billigare alternativen när klasskamraterna, kompisarna eller vännerna stoltserar med de dyrare? Är människan fri när hon systematiskt påverkas utifrån? Blir människan fri bara för att kapitalet är det?

Nej, snarare förvandlas vi till slavar under ett system, vars överlevnad blir viktigare än de människor det är satt att tjäna. Vi spänner upp en lockande regnbåge i horisonten, en illusorisk frihet vi aldrig riktigt kan nå, men som förenar oss, får oss att titta åt samma håll och får oss att sträva mot samma mål – mot konsumtion och ständig tillväxt.

På pappret har vi frihet, men en som är underställd en politisk agenda; en som växlar in samhällets solidariska kitt mot en skenbar frihet i form av påtvingade val. Visst, vi har frihet jämfört med människor som lever under auktoritära regimer. Jag kan skriva den här artikeln utan att bli fängslad, men det är inget skäl att inte problematisera begreppet, att inte tänka utanför asken. Bakom snart sagt varje val döljer sig vinstintressen och den heliga graal i nationalräkenskaperna som kallas tillväxt. Några blir förlorare, andra vinnare i ett samhälle som allt mer börjar likna ett rent kasino. Det slags frihet som denna utveckling saluförs med, kan inte bli annat än begränsad och instängd. Det blir vad jag menar med frihet i en liten ask.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu