Som volontär för International Solidarity Movement (ISM) har hon dokumenterat övergrepp, deltagit i demonstrationer och utgjort ett solidariskt stöd för de palestinier som lever under den israeliska ockupationen.

– Israel har systematiskt tagit bort alla förutsättningar för att palestinier ska kunna leva ett värdigt liv. De har förstört kommunikationerna, blockerat vägar och strypt ekonomin, säger hon.

Men trots de svåra omständigheterna är det värme och öppenhjärtighet som är de bestående intrycken från tiden i Palestina.

– Jag hade trott att människor skulle vara arga och hatiska men tvärtom, alla är väldigt vänliga och skrattet ligger alltid nära.

Under de 60 år som den militära ockupationen pågått har både motståndet och förtrycket blivit till en vardag, menar hon.

– Jag bodde med beduiner i Jordandalen, israelisk militär hade jämnat deras hus med marken fyra gånger. Varje gång har de byggt upp dem igen, de bor kvar och vägrar att flytta. Det är deras sätt att göra motstånd. Att vägra lämna sin mark, det inger hopp.

Vid två tillfällen greps hon och fick tillbringa natten i häktet. I knävecket vittnar ett blåmärke om spåret av en gummikula.

– Vi deltog i en demonstration på Shuhada Street, en gata i Hebron, där palestinier är förbjudna att gå. Det uppstod tumult och jag greps tillsammans med två andra demonstranter.

Efter ett dygn frigavs hon men förbjöds att vistas i vissa områden på Västbanken.

– Det är ett extremt våld som militären använder mot fredliga demonstranter, det är tårgas, gummikulor och i vissa fall skarp ammunition. Det finns fall där demonstranter dött av att ha träffats av tårgasgranater i huvudet.

Andra gången hon greps var även det i samband med en demonstration. Hon släpptes efter ett dygn men förbjöds att delta i fler demonstrationer.

– Det är intressant att en stat som kallar sig för den enda demokratin i Mellanöstern förvägrade mig demonstrationsrätten. Det säger ganska mycket.

[email protected]