För andra årets hölls Metaltown ute vid Göteborgs galoppbana i Säve och lyckligtvis var många av förra årets barnsjukdomar botade. Bussarna ut till området åkte regelbundet och kostade numera inget för festivalbesökarna.  Föredömligt. Dessutom var inte marken på själva området lika lerig och sumpig, trots regnet, utan istället var det relativt framkomligt med asfalt och grus som underlag och antalet rullstolar var betydligt fler och hade det avsevärt lättare i år än i fjol.
En av nyheterna för i år är att Metaltown och West Coast Riot har skilt sig, på gott och ont. Båda är bra festivaler som förtjänar sin stund i glansen, men konceptet att hålla dem efter varandra på samma plats var ändå lite av ett genidrag. Nu får punkarna vänta ända till i slutet av juli innan de får sitt festivallystmäte stillat. Lite trist är det allt, jag har alltid gillat den där inledningen på festivalhelgen i juni.

I övrigt var mycket sig likt, publiken mådde bra, de flesta banden likaså och Marilyn Manson gjorde de flesta besvikna. Undrar vad människan går på, för helt med var han inte i fredags kväll. Förra gången han spelade på Metaltown, 2009, skrev jag att han var lite lam. Det var han nu också, men inte riktigt på samma sätt. Då var han bara ointresserad men nu var han lite överallt, till synes mestadels utan fokus. Respektlöst mot publiken, som för övrigt till en början gick igång mest på Personal Jesus och Tainted Love. Covers. Haha.
Men det fanns mycket att glädjas åt på fredagen. Machine Head, till exempel. Sångaren Robb Flynn var ordentligt på G och skrek både ”Metaltown” och ”skål ta mig fan” lite då och då. Cool kille. Och bra tryck på en konsert av den typen där man bara står och njuter. Även Opeth levererade en stabil konsert och trycket vid Blood stage var jämntjockt. Det skulle kunna vara en sådan konsert som publiken i framtiden stolt pratar om och säger "Opeth på Metaltown 2012? Jag var där!". Fredagskvällen avslutades med In Flames fascinerande och bombastiska vältrande i ljus, bild, och för all del lite musik också. Och sedan regnade det hela natten.

Metal är av tradition en otroligt ojämlik genre, på så vis att det är en extrem överrepresentation av vita män och det är bara att hoppas att även andra musiker kommer fram, för det kan behövas lite omväxling. En av få kvinnliga musiker inom genren återfinns i Within Temptation i form av Xena-klonen Sharon den Adel. Bandet var det lite si och så med, inte helt hundra. Sharon sjunger högt och rockar runt scen men någonstans stämmer det inte riktigt, det är något som saknas, lite mycket vilja men inte kunna. Allt finns inte på plats helt enkelt.

Bland de stora namnen på lördagen fanns naturligtvis hemmasönerna i Hammerfall. Konserten började ärligt talat lite halvljummet, men bandet lyckades dra på rejält med tiden och fick till ett rätt bra tryck. Joacim Cans har begåvats med både pipa och utstrålning och att bandet trivdes hemma i Göteborg var rätt klart. När körledare Cans annonserade att han ville ha hjälp med sången i Hearts on Fire var det väl inte direkt någon som vägrade. Dessutom står han för ett av de bästa citaten i år; ”Vi är inte bra på fotboll men vi är jävligt bra på metal i Sverige!”. Jubel. Och sant.
Mest överraskade verkade Sabaton vara. Gensvaret de fick från publiken var enormt och de såg ärligt talat överväldigade ut. Lite rörande på något sätt. Men så bjöd de på en hejdundrande spelning också, tänk jävlar anamma mixat med äkta lycka. Mer spelglädje från ett band lär vara svårt att uppbringa, kanske att klockrena Killswitch Engage ger dem en match i och för sig. Det tråkiga var bara att Sabatons spelning låg samtidigt som Dark Tranquilitys i Close Up-tältet. Dark Tranquility i ett tält. Igen. Och krock med Sabaton. Trist.

I övrigt var det Mastodon, Anthrax och Slayer som ägde lördagskvällen. I omvänd ordning, kan tilläggas för de som var mest självklara var Slayer och det skulle inte förvåna mig ett dugg om detta musikbesök blir en klassiker. Need I say more?
Dessutom bjöds det som vanligt på spännande musik i Close Up-tältet och i demotältet utanför området kunde nya akter upptäckas.

Det verkar sammanfattningsvis ha varit som vanligt på så sätt att besökarna var nöjda och glada och allvarliga incidenter få. Kristian Kornhag på arrangerande Kulturbolaget berättar för GFT att responsen från både besökare och artister har varit positiv. Förra årets flytt ut till galoppbanan medförde kritik från både media och publik, och festivalledningen har gjort ett massivt arbete med att förbättra för besökarna.
– Att publiken skulle få en bra festivalupplevelse var otroligt viktigt för oss och vi har jobbat väldigt hårt med förändringar och nya lösningar. Vi har planerat om området, anlagt nya passager, ny infart, större parkering och mycket annat. Hårt arbete som gett resultat.
Publiksiffrorna var något lägre i år, något Kristian Kornhag tror kan bero på bristen på ett riktigt internationellt dragarnummer i kombination med kritiken de fick förra året. Men de 16 500 som var där verkar inte ha varit missnöjda.
– Artisterna verkar ha haft en toppenhelg, och vi har fått överväldigande bra respons från besökarna, vilket känns jätteskönt. Det finns alltid saker att förbättra, men i det stora hela är vi väldigt nöjda med hur allt funkade. Det känns som att vi lyckades återvinna det förtroende som vi tappade hos en del efter flytten av området förra året.

Till sist den sedvanliga sammanfattningen:
Årets motionspass: Springandet mellan Sabaton och Dark Tranquility.
Fundering: Var det en tillfällighet att Brent Hinds i Mastodon sa ”Nobody’’s perfect” precis när ett plan från Ryan Air åkte över himlen?
Tjusigast: Alla flätade skägg.
Mest moderskänslor: För dem som sov i tält i regnet.
Godast: Vegmaten från Extreme Foods.
Årets budskap: ”Always worship music”, sagt av Scott Ian i Anthrax.
Mest otippat: Att jultomten spankulerade omkring med tjockare rygg än mage.
Årets ”Äntligen!”: Att priserna på mat och öl har gått ner.
Självklart konstaterande: Det går att headbanga utan hår.
Artigast: Killswitch Engage som tackade publiken för att de stod kvar i ösregnet.