När hon för fem år sedan började arbeta som förskolelärare, frågade hon sin chef om det var någon som arbetade med genusfrågor. Svaret hon fick var att det var en diskussion som man hoppades fördes. Men det gjorde det inte, upptäckte Sofi Arvanitis ganska snart. Då bestämde hon sig för att ta tag i det tillsammans med några kollegor.

– Vi startade en bokcirkel utifrån boken Modiga prinsessor och ömsinta pojkar, som handlar om genuspedagogik i förskolan. Då började det bubbla. Folk höll inte med och blev provocerade. Det var en jättebra start.

Oavsett reaktionen på boken började nämligen personalen lägga märke till hur de ofta omedvetet ledde in pojkar och flickor på olika spår.

– Jag kunde säga till en tjej, kom, kom och lek med pärlor med mig. Det skulle jag inte gjort med en pojke.

En otrevlig upptäckt, menar Sofi Arvanitis. Men en upptäckt som blev desto trevligare när hon tillsammans med sina kolleger förstod att de kunde göra något åt det.

– Vi taggade varandra att granska oss själva, vi köpte in en kamera och började filma olika situationer, förklarar hon.

För att få struktur på arbetet tog de kontakt med en av kommunens genuspedagoger. Bokcirkeln hade varit frivillig och endast lockat en handfull men nu blev plötsligt hela förskolan inblandad, berättar Sofi Arvanitis.

– Genuspedagogen gjorde upp en plan tillsammans med vår chef, satte in vikarier och planerade in träffar var sjätte vecka arbetslagsvis.

Under träffarna föreläste genuspedagogen och arbetsgruppen diskuterade kring begrepp som normer och hur det sett ut med jämställdheten rent historiskt.

– Det var lite trött stämning. Men jag tyckte nog det förändrades när vi fick tid att titta på oss själva. Då hände det något. Det var vår verklighet vi fick börja reflektera kring.

Plötsligt kom alla de små händelser som tidigare bara flutit obemärkt förbi att bli uppmärksammade, förklarar hon.

– Det händer så mycket varje dag och varje minut i vårt jobb. Vi skulle egentligen behöva mer tid i förskolan för reflektion. Det här blev ett sätt för oss att sitta ner och titta på vad vi gör i hallen eller på lunchen, hur vi egentligen bemöter barnen.

Som ett resultat av genusarbetet har lekarna nu nyanserats, böcker bytts ut och ifrågasatts och mötena med barnen blivit mer medvetna.

– När vi möter barnen i hallen försöker vi till exempel att inte förstärka utseendefixeringen hos flickorna genom att säga vad fin du är. I stället kanske vi säger, vad glad jag är att se dig.

Det har lett till att även barnen blivit medvetna och börjat klura på vad genus kan innebära, berättar Sofi Arvanitis.

– Vi hade ett barn som sa att hon var pojke fast hon var fysiskt en flicka. Det hade de andra barnen först ett stort problem med.

– Du är ju en tjej, erkänn, sa de.

– Nä, nä, jag är en pojke, svarade hon.

– Sen efter ett tag började de säga att hon visst får vara vad hon vill. Då tänkte jag, ah vad skönt, de lät henne vara.

Södertorps förskola fick Malmö stads jämställdhetspris 2011.