Skånes Fria Tidning träffar Fakher Jabbar inne i förvarets besöksrum. Framför honom ligger en mobiltelefon och ett papper från Skatteverket. Han berättar att han arbetade som säkerhetsansvarig för ett amerikanskt ¿företag i Irak. Efter att en dag ha undsluppit döden med en hårsmån bestämde han sig för att fly. Tre runda ärr på hans överkropp avslöjar var kulorna gick in.

– Här uppe, säger han, drar upp sin tröja och pekar på sin axel.

– Här sitter kulan fortfarande kvar.

I Kirseberg i Malmö finns hans fyra barn och ex-fru. Alla i familjen har uppehållstillstånd men Fakher Jabbar själv fick avslag på sin asylansökan innan hans familj kom till Sverige. Vill han ansöka om anhöriganknytning måste han enligt lagen göra det utomlands. Och då Migrationsverket har hans pass är det enda landet han kan resa till Irak.

– De säger att Irak är säkert, men om jag återvänder till Irak är det ett hundra procent säkert att milisen kommer att döda mig, säger han.

För drygt ett år sedan bestämde han sig för att gå under jorden för att försöka hålla sig gömd de fyra år det tar för ett avslag att bli preskriberat. Men för tre veckor sedan hann gränspolisen ikapp honom.

– Jag vägrade öppna men de bröt sig in, satte handfängsel på mig och tog mig till häktet. Vad jag vet är det en plats för en kriminell men jag är ingen kriminell, säger han.

Grannarna berättade för frun och barnen om vad som hänt. Först flera timmar senare fick han själv en telefon att ringa ifrån, berättar han.

– Alla grät, det var en fruktansvärd situation, av chocken fick min ex-fru så ont i hjärtat att hon var tvungen att gå till sjukhuset.

Den senaste tiden i förvaret beskriver han som fylld av ständig saknad och oro.

– Mina åtta-åriga tvillingar är vana vid att somna i mina armar. Nu kan de inte sova. Det är rädsla och ångest i deras ansikten när de kommer på besök.

Fakher Jabbar plockar upp den telefon som han lagt på bordet och ringer upp sin äldsta son.

– Mina syskon vill inte äta. Min mamma frågar varför? Men de tänker på sin pappa. Min lärare frågar mig varför jag inte läser eller äter i skolan. Men jag tänker alltid på min pappa, jag älskar min pappa. Varför kan han inte få stanna?

Madeleine Seidlitz, flyktingsamordnare på Amnesty international, har länge kritiserat Sveriges tvångsutvisningar till Irak.

– Vi anser inte att man med tvång ska utvisas till de mest oroliga områdena, till exempel Bagdad. Men vi tittar på varje enskilt fall.

Skånes Fria Tidning beskriver fallet med Fakher Jabbar.

– Med reservation för att jag inte har sett några handlingar låter det som en orimlig konsekvens av vår lagstiftning.

– Det låter som ett fall man absolut borde kunna lösa här i Sverige utan att den här personen skulle behöva tvingas tillbaka till Irak, säger hon.

Enligt Fredrik Beijer, biträdande rättschef på Migrationsverket, går det att göra undantag från regeln om att den anhöriga ska ansöka om uppehållstillstånd utomlands. Men då måste två kriterier vara uppfyllda.

– Antingen ska det redan nu vara uppenbart att man kommer att få uppehållstillstånd ¿eller ska det innebära ett synnerligt lidande att vara åtskilda.

I det här fallet har mannen endast ansökt om uppehållstillstånd som anhörig till sonen, enligt Fredrik Beijer.

– Där ser relationen ut att behövas utredas mer av socialnämnden. Därför faller det redan på det första kravet. Men hans umgänge med de andra barnen ser inte ut att ha prövats, det skulle han kunna lämna in en ansökan om.

Varför finns den här regeln?

Det beror på den reglerade invandringen som riksdagen beslutat om. Staten vill upprätthålla en kontroll över vilka som kommer hit. Det enda undantaget är asylsökande som man av naturliga skäl inte kan reglera.

Enligt uppgifter från människorättsorganisationer är hans utvisning planerad till den 13 juni. Innan dess har Fakher Jabbar möjlighet att stoppa utvisningen genom att komma in med nya uppgifter och ansöka om ett så kallat verkställighetshinder.