Solens varma, nästan mörkgula, ljus sipprar ner mellan trädkronorna. Den dammiga rödbruna grusvägen färgar barnens torra fötter kopparfärgade. De hänger sig kvar i mig. Lekandes med sina hemmagjorda sparkcyklar i solens sista strålar, medvetna om att nattens mörker alldeles strax kommer att avbryta deras lek. Skratten ekar mot ingenmansland. Leken pågår utan ord. Det smakar smuts och fukt i munnen men i den sekunden luktar hela Tanzania frihet.

Svältmagar, sjukdomar och inbördeskrig, så beskriver vi Afrika. Den bortglömda kontinenten. Vi skriver våra händer trötta om sorg, smuts och orättvisor. Vi höjer upp oss själva som hjältar. Hjältar som kommer med lycka och möjligheten till ”ett drägligare liv”. Vi läser våra dagstidningar som berättar om krigen som skövlar tusentals människors liv. Så lägger vi en femtiolapp i Röda korsets bössa på vägen in till Ica med tanken att vi gjort skillnad. Vi är de lyckligt lottade.

Lycka är ”en känsla av att må mycket bra på grund av gynnsamma yttre omständigheter, ofta i form av rikedom/makt och hälsa; eller stor upplevelse av välbefinnande trots ogynnsamma yttre omständigheter.” Vi borde inta ha några problem alls att kvalificera oss i denna kategori men hur lyckliga är vi här i i-världens Sverige där en av fem personer någon gång i sitt liv drabbats av en depression eller annan form av psykisk ohälsa? Så när vi i i-världen pratar om lycka, vad menar vi egentligen då?

Enda sedan första klass inspireras vi att välja något storslaget och valmöjligheterna är oändliga. Frågan är bara vad just du vill göra med ditt liv? För lycka är att ha valet att välja. Men vad händer när valmöjligheterna blir för många, valen ångestframkallande och drömmarna påtvingade?

När vi sitter där i klassrummet och funderar tills våra hjärnor blöder och vännen blir en fiende glömmer vi att livet är nu och inte efter att valet gjorts. Dessa ting som vi kallar tillgångar och rikedom föder ett av vårt lands största folkhälsoproblem, ångest och depressioner.

Jag var i Tanzanias hjärta och såg ett Afrika vi aldrig läst om. Ett land där människorna, eller rättare sagt männen, med makt är rasister mot sitt eget folk och deras fattigdom. Ett land där alla frågor med fel svar innebär att lärarens händer talar om att du borde vetat bättre. Ett land som tror att rädsla och respekt är samma sak och lever därefter. Men också ett Tanzania där människorna finner styrka i sina svagheter och tro i sina förluster. Där skillnaden mellan man och kvinna är en styrka och inte ett brott. Ett Tanzania där människor konstaterar hur du ser ut men inte finner något värde i det. Ett Tanzania där människor skrattar utan krav och lever fullt ut trots att livet aldrig gett dom någonting.

Jag har deltagit i allt ifrån bröllopsfester till sångstunder med barnen. Jag har mött män som friat till mig och kvinnor som velat sälja sina barn till mig. Jag har blivit utskrattad och uttittad, välkomnad och upphöjd, besegrad och utslagen. Funnit allt i ingenting och att ingenting är allt i ett Tanzania fullt med mzungus, trasiga myggnät och tåg som inte kommer.

Men det som gör hela min resa så omskakande var att jag åkte med inställningen att jag är lycklig, i alla dess benämningar. Det jag fann var min egen olycka. För det är enkelt att vara lycklig när man är lycklig. Jag förväntade mig anlända till ett ”ovetande Afrika” men hungern efter kunskap är likt ett svältande barn. Internet är som en förbannelse och en välsignelse. Det öppnar lika många dörrar som de stänger. För fattigdom infinner sig först i vetskap om rikedom.

Vi säger oss resa iväg som volontärer, beredda att rädda liv, arbeta gratis och till och med betala för oss. Men vi förutsätter att vi ska få samma mängd vatten som hemma och inte vara tvungna att frysa när vi sover. Vi läser in oss på landet vi ska till. Religionen, befolkningsmängden, medeltemperaturen och tidszonen. Vi läser in oss på vad som finns och inte finns och så packar vi våra väskor fulla med det som saknas.

För i allt detta virrvarr finns tron att vi gör någonting för någon. Men frågan är, hur mycket skada gör vi i jämförelse med det vi vill tro att vi ger?

Det finns egentligen inget sorgligt i att tillbringa dagen med att leta efter föda, så länge det finns föda att hitta, utan det är vårt arv, det är evolutionens lag. Jag vill inte på något sätt förminska storheten i att hjälpa andra människor men vår hjälp till ett drägligare liv bestående av leksaker, valmöjligheter och storslagna drömmar är missvisande.

Så istället för att åka till andra sidan jorden i våra Ecco vänliga sandaler och hjälpa människor att finna sina drömmar kanske det slutar med att vi krossar deras vardag och ger dem insikt i deras egen fattigdom?