Planeten dör. Vi dödar varandra. Och sorgligare ändå är att död blivit något i förbifarten. Miljoner människor strider från tusentals fronter för att släcka bränderna som ödelägger världen. Tyvärr, stagnerar det där. En eld kvävs, en annan flammar upp. Källan förblir orörd. Varför? Finner vi ingen lösning för att problemet tagit oss så långt från oss själva att vi missar svaret?

Jag är trött på att vara med i striderna som släcker bränder. Jag vill starta kampen att finna det som tänder brasan och gör att den fortsätter brinna trots allt vatten vi hivar på. Mitt upprepande svar efter varje led av reflektion är: separation. Den riktiga maktstrukturen är inne i våra huvuden: identifikationen vi skapat med våra tankar. Vi har lurats att tro att vi är vad vi tänker och tankarna sedda som sanningar kan få oss att göra vad som helst.

Tankar är uppbyggda av dualitet. Rätt, fel; bra, dåligt; positivt, negativt. Jag och du, vi och dem. Mina tankar mot dina tankar. Det enda som bevisar en tanke är ytterligare en tanke. Hjärnan är ett enastående verktyg om den används korrekt. Just nu använder verktyget oss. Hjärtat har fallit i glömska. Intellektet spirar. Ingenstans får vi lära oss att härbärgera obehag och känslor hanteras med förträngning.

Inte konstigt att vi känner oss tomma och meningslösa, att vi behöver kontrollera omvärlden och jagar som galningar efter något utanför som kan fylla oss. Vi lider till den grad att vi är beredda att skada andra och oss själva. Ondska är en bieffekt av lidande. En orsak, inte ett berättigande.

Men på vilket sätt är det här kopplat till kreativitet?

Skolan undervisar oss i att bli prestationsdrivna robotar. Den fokuserar på resultat och inga känslor får komma i vägen för framgången. Skolsystemet vilar på kunskap. Det lärarna har att lära oss. Vi bjuds aldrig in till att se inåt, att reflektera över våra egna beteenden eller reaktioner. Ingen talar om medvetenhet. Ingen talar om den inre läraren: intuitionen. Vi bjuds heller aldrig in till att visa oss, precis som vi är, men att redigera oss själva. I utkanten står konsten. En skambelagd bakgrundsfigur utan funktion.

Konsten är den vackraste gåvan människan fått av universum och är vår medicin. Skapande är en direkt koppling till intuitionen och en fantastisk möjlighet att läka våra känslomässiga sår genom att möta dem och lära oss att inte frukta vår egen insida. Problemet är att det aldrig handlar om hur det känns att skapa eller om närvaro. Hur kan vi uttrycka något vi inte är närvarande i? Det handlar om prestation. Betyg: bra eller dåliga. Konst har blivit en ”elitsysselsättning”.

Skapandet har varit den största läraren i mitt liv och ett alternativ till separation. Kreativitet kommer från intuition, en mycket visare och djupare plats än tankarna någonsin kan ta oss. Jag kallar konsten för den nya politiken. Den kan visa oss en väg in i oss själva, visa vad enande innebär, föra oss till sanningen. Bortom separation och ett liv styrt av identifikation med tankar får det inre kriget ett slut, det vi projekterat på omvärlden. Ondska kan inte leva i medvetenhet och sanningen är enkel, men outhärdlig vid första åsyn.

Det tar tusentals år att bygga upp maktstrukturer, ideal, tabun och normer men sanningen är direkt och det enda som kan släcka alla bränder, för gott. Medvetenhet krävs och att vi alla gör resan, var och en för sig. Vi som har privilegiet att inte befinna oss i krig och har mat för dagen, det är vi som måste börja. Nu.