Men orden dryper även av en global längtan. Vi skulle kunna vara oslagbara, fortsätter Tarkovskij, och inte på grund av vårt statsskick, ”utan för våra idéers skull”. Orden är talande för Tarkovskijs turbulenta relation till den sovjetiska censuren under sina år som verksam filmskapare under Kremls vakande öga. Men de är likväl talande för den moderna människans schizofrena relation till sin omöjliga ekvation där jordens resurser ska överleva samtidigt som de ska fortsätta att förbrukas i glupsk takt.

En av Tarkovskijs filmer var Stalker (1979), en berättelse om tre män – en stalker (vägvisare), en författare och en professor – som beger sig in i ”Zonen”, en isolerad och avskuren plätt av jorden, förlagd i övergivelse och tystnad efter vad som antingen varit en krigszon, naturkatastrof eller, troligast, katastrof orsakad av människan. Männen ämnar ta sig till Zonens innersta rum där drömmar uppfylls.

Stalker tillhör de mer suggestiva kulturnedslagen i industrisamhällenas kvarlåtenskaper. I tider av frekventa miljö- och naturkatastrofer lyfts ”Stalker” allt oftare fram som en allegori över människans misslyckande i försöket att tämja naturens väldiga kropp. Personligen ser jag Stalker främst som en inre, klaustrofobisk resa. Liksom tiden ändras även destinationen, varför filmen även i fortsättningen lär bibehålla sin tidlösa form.

Vems inre är det vi besöker i Stalker: ett sönderfallet samhälle där naturens vildvuxna närvaro tyder på katastrofer och människans kortsiktighet, en inblick i en sjuk individs samtal med sig själv, typ Anders Behring Breivik, eller är det Tarkovskijs egen längtan ut ur det sovjetiska monostyret?

Stalker spelades in nära Piritafloden i Estland, i en zon präglad av övergivna fabriker, giftiga utsläpp och molntjog som steg mot skyn ur skorstenars djup. I efterhand har det spekulerats i vad inspelningsplatsen innebar för Tarkovskij, dennes fru Larissa och filmens manlige huvudrollsinnehavare Anatoly Solonitsyn; samtliga avled inom tio år i likasinnade cancersjukdomar. Den sistnämnde bara tre år efter filmens premiär.

Stalker är förmodligen en av de mest gröna filmer som gjorts; i sina profetiska varningar om vad som komma skulle visade den sig, dess värre, mästerlig. Sju år efter filmens premiär drabbades kärnkraftverket Tjernobyl av sin ökända härdsmälta; många avled i spåren av de radioaktiva utsläppen, den ryska staten mörkade, kärnkraftlobbyn blev tvungen att slipa sina argument, tusentals evakuerades från sina hem för att aldrig få återvända.

Numera vallfärdar människor likt de tre männen i Stalker till den övergivna zonen, likt katastrofturister för att studera den vakande grönskan som vuxit fram ur de övergivna bostadskomplexens fogar och innandömen, lyssna till den märkliga tystnaden. Samma mönster och intresse har redan att börja skönjas kring japanska Fukushima. Människans intresse för katastrofer snarare än dess rädsla för katastrofer?

De gränser som Tarkovskij talade om i skift är sannerligen uppdiktade, skapade i politiska, sociala, kulturella och ekonomiska syften. Alla för att sära, inte förena, människor och ekologi. Men för att undvika despotiska händelser av det slag som skett i fiktiva Stalker eller ickefiktiva Fukushima och Tjernobyl krävs mer än bara goda idéer. Det krävs en politisk vilja att lära av sina misstag. Kanske kan en obligatorisk visning av Stalker i riksdagen förmå svensk energipolitik att tänka om och fortsätta nedmonteringen av ohållbar kärnkraft?