Schlagergeneralen Christer Björkman lät i Studio Ett (19/4) relativt frankt meddela att varken han eller någon annan i teamet kommer att lyfta några särskilda fingrar rörande Azerbajdzjans diktatur. Loreen är den som har störst chans att uttrycka sig, menade herr Björkman.

Huruvida det är sant eller inte återstår att se, klart är att Björkmans refererande till idrotten bara visar hur lite inflytelserika personer – artister som idrottsmän – aktivt väljer att inte hjälpa bröder och systrar i repressiva stater. Därför blir den glättiga svenska schlagern liten inget mer att hänga i demokratins julgran än diktaturer i Centralasien.

Varför inte bevisa att schlager kan vara mer än regisserade musiktävlingar och leende kapitalism? Eller är inte schlager mer än just – en tre minuter lång låt i playback?