Solveig Olsson-Hultgrens fiktiva släktkrönika berättar kvinnors historier med början år 1899 och slut 1999. Böckerna är skrivna som en hyllning till kvinnor som vågar förändra sina egna liv och samhället, föregångsgestalterna.

– Nu vet jag att det har gått bra, och att det kommer gå bra, för flickorna jag skriver om, säger Solveig Olsson-Hultgren. Det kanske inte alltid ser ut så utifrån, men de har något i sig, en envishet. Allt går inte som på räls och för vissa händer det svåra saker, men de har en styrka och en vilja som gör att de går vidare, och de ger något på vägen.

Siden, sammet, trasa, lump är den första boken av tio om de fyra systrarna Andersson. Författaren berättar att idén till boken kom när hon var i familjens stuga i Småland bland glas- och pappersbruken. Där på grusvägen bland granskogen kom huvudpersonen Elin Andersson gående, och hon hade en historia att berätta. Den utspelar sig i samma miljö men i slutet av 1800-talet.

– När jag börjar en berättelse bestämmer jag inte detaljerna i förväg. Jag har en grundidé om tid, och personens namn och ålder, sen visar de själva vägen till hur de är och vad de gör. Jag vill lära känna personerna, och tror på dem alla var och en på sitt sätt, men det betyder inte att jag gillar allt de gör.

Solveig Olsson-Hultgren känner självklart lite extra för Elin Anderson, fröet till berättelsen, och hon finns också med som en röd tråd till den sista boken. Att det skulle bli fler böcker på samma tema var inte planerat. Hon berättar att yngre som äldre hörde av sig och ville veta vad som hände med personerna i första boken, och att Elin Andersson är en envis tjej som ville tala om hur det gick.

Författaren poängterar att hon inte tänker så mycket på att böckerna ska passa en viss åldersgrupp, alla kan läsa dem på sitt sätt. Äldre har varit med och yngre kan fascineras över historierna och jämföra med sin egen situation. Hon berättar om ett författarbesök på ett bibliotek för några dagar sedan där hon först pratade med en 13-årig flicka och därefter en 95-årig kvinna. Båda tyckte om böckerna och ville ha en bok signerad.

Berättelserna utspelar sig alltså under hela 1900-talet. Solveig Olsson-Hultgren har lagt stor vikt vid att hitta rätt miljöbeskrivningar och tidsfärg, till exempel vad gäller kläder, musik och tal.

– När jag är ute i skolor blir det ofta diskussion om hur skolan såg ut förr, hur lärarna kunde vara och om barnarbete, berättar hon. Jämförelser är viktigt för att se vad som hänt och inte hänt. Unga flickor berättar också att de känner ilska över hur det varit och är.

I Spränga gränser, som utspelar sig på 1950-talet, vill en grupp tjejer starta ett rockband, men de blir förlöjligade och tvingas vara på ett visst sätt. Solveig Olsson-Hultgren understryker att tjejer hon pratat med upplever att det ungefär är som i dag. Kanske har det inte hänt så mycket ändå på jämställdhetsområdet på hundra år, säger hon.

– Hur blir det med huvudansvaret för barnen när papporna bara tar ut runt 20 procent av föräldraledigheten? Och måste det komma hem en tredje person och städa, ofta en kvinna, för att vi ska vara jämlika? Jag tror mer på att dela, fortsätter hon.

Solveig Olsson-Hultgren säger att det kändes viktigt och spännande att skriva böckerna då flickors historia ofta är förbisedd, framför allt vanliga flickors. Titta bara på historieböcker och vilka som figurerar som förebilder inom till exempel konst och musik. Alla behöver människor som går före och visar vägen och som kan ge extra kraft.

– Oberoende av tid och plats har det alltid funnits människor som har kämpat för sina drömmar. Jag vill ingjuta mod och hopp om att drömmar kan förverkligas, inte minst bland de unga läsarna. Även om man är rädd och tycker det är svårt gäller det att inte sluta gå.