I andra änden av staden har klockan passerat elva på kvällen. En man och en kvinna i övre tjugoårsåldern stannar till vid några soptunnor. I deras händer hänger varsin plastpåse. De öppnar locken till de djupa, hjulburna soptunnorna, ser sig omkring - det är sent, gatorna är folktomma och tömda på ljuskällor - och börjar därefter att leta igenom dess innandömen. Numera ingen ovanlig syn i Spanien, eller för den delen i södra EMU-zonen. "Om Spanien faller, faller EMU-projektet", ljuder varningsklockorna. Ofta som ett argument för att stater ska betala bankers vårdslösa förströelse av allmänhetens pengar.

Enligt vänsteralliansen Izquierda Plural genomlider den spanska arbetsmarknaden en feodal omställning: arbetsrätten urholkas medan arbetslösa och ungdomars villkor försämras gentemot arbetsgivarna. Ungdomsarbetslösheten lever upp till depressionens associationer - 50 procent - och om den konservativa regeringens förslag till medicin inte erbjuder annat än urholkad arbetsrätt är det inte en regering med ett seriöst uppsåt, menar många. Det är snarare en samling politiker som utnyttjar ett katastrofalt läge för att genomdriva ideologiska reformer som på sikt än mer urholkar den spanska demokratin.

Felipe, en man i 50-årsåldern från Zaragoza, arbetar inom IT-sektorn och tackar högre makter för att hans två söner fortfarande har en inkomst. "Spansk politik är ett totalt haveri. Utvecklingen är skrämmande och det spelar ingen roll vilka politiker som innehar makten, kurvan pekar nedåt i vilket fall. Dagens unga generation är den som rustats bäst inför framtiden sedan diktaturen, ändå är det den generation som vanskötts värst. Jag tror inte vi förstår eller ens kan ana hur mycket den här krisen kommer att slå tillbaka längre fram i tiden", säger han.

Kung Juan Carlos har begett sig till de oljerika gulfstaterna för att säkra Spaniens tillgång till olja som lidit hårt efter den arabiska våren. Kungens statsbesök i Kuwait erbjuder talande bilder på ett Europa där arbetstillfällen flyttar utomlands, löner ska sänkas medan levnadsvillkoren bli dyrare, en omvänd maktordning där de vitas självklara plats på politikens piedestal är starkt ifrågasatt. Vilken plats spanjorerna eller för den delen kontinentens övriga invånare förväntas tilldelas är oklart; de tillfrågas inte heller om den saken. Klart är att själva villkoren, där den andres död är den andres bröd, står fast.

Barcelona har, poängterar La Vanguardia i en ledare (8/4), blivit smältdegeln för Spaniens motsättningar; ett ohållbart bygge där lugn ställs mot kaos, där den realpolitiska verkligheten möter kommande generationers drömmar om ett jämlikt samhälle. Barcelona blev med OS-spelen 1992 Spaniens viktigaste bevis på att landet för gott hade lämnat Francos diktatur bakom sig. Men urbana ansiktslyft, städade avenyer och allehanda skrytbyggen lyckades inte bygga bort sociala orättvisor eller den alltjämt kokande kitteln av politiska motsättningar.

Den senaste tiden har Barcelonas gator intagits i olika syften - i protest mot de konservativa krafternas återkomst till makten, mot deras reformer och sociala stålbad, för att visa att det finns delar av EU som inte accepterar ökade klyftor för att rädda kapitalismens ansikte (igen). Motsättningar står att finna lite varstans där EMU-projektet inte levt upp till vare sig förväntningar eller löften, och Spanien utgör i skrivande stund blott det senaste exemplet på hur politiker försöker att släcka en fatal politisk härdsmälta med ytterligare tändvätska.