Jag bor numera i Nicaragua, landet där det fram tills 2008 var förbjudet att öppet visa sin homosexualitet. Det är det inte längre, men de oskrivna lagarna lever kvar. Få vågar, eller kan vara, öppna med sin sexualitet. Och ett flertal bestraffas, psykiskt ellerverbalt. Under de senaste två månaderna har det funnits sex fall sommisstänkts ha varit hatbrott mot homosexuella, enligt tidningen ElNuevo Diario.

Förra året kom FN:s första rapport och kartläggning om rättigheter för hbtq-personer. Det är dystra, men inte heller särskilt förvånande siffror, som presenteras i rapporten.

Att öppet visa sin homosexualitet är olagligt i 76 länder. I fem länder är samkönat sex också belagt med dödsstraff. Rapporten tydliggör även att regeringar ofta förbisett diskriminering och våldmot hbt-personer. Brotten mot hbtq-personer är ofta utförda avnazister, extremnationalister och religiösa extremister. Nyligen avled bland annat 24-åriga, homosexuella Daniel Zamudio i Chile efter att ha misshandlats av nynazister. Enligt en FN-rapport diskrimineras hbtq-personer världen över. Förtrycket må ta sig olika uttryck, variera i styrka. Men det bakomliggande hatet, rädslan för det avvikande, tycks vara detsamma.

När jag läser rapporten kommer jag att tänka på Sverige ochsexualrådgivaren Robert Jacobssons initativ #homoriot på twitter. På det, och på den efterföljande debatten. Robert, som jobbar på Sveriges Radios program Ligga med P3, startade twittertaggen i början av februari som en revolt mot diskrimineringen av hbtq-personer iSverige. Taggen blev välanvänd. Berättelser om kränkningar och förtryck av hbtq-personer strömmade in.

"Jag lever med kränkningar varje dag och har varit lite för mjäkig och lugn. Men så kände jag att det får vara nog. Jag börjar nästan gråta av berättelserna som sprids, de visar hur mycket kränkningar som folkutsätts för. Nu måste vi ha en homosexuell frigörelse" sa Robert i en intervju med Svenska Dagbladet, om varför han startade uppropet.

Men han fick inte stå oemotsagd, andra röster trängde också fram. Röster som menade att initiativet var överdrivet. "Det blir lite gnälligt, som en självpåtagen offermentalitet", sa bland annat komikern Per-Robin Gustafsson i programmet Debatt när ämnet diskuterades. "Det finns det som har det jobbigt på riktigt". Jag gissar att Per-Robin Gustafsson kanske syftade på människor som mördas för sin läggning, att han kanske tänkte på länder där homosexualitet är belagt med dödsstraff. Att han kanske menade att hbtq-personer hade det svårare i Sverige för 50 år sedan än nu. Jag vet inte riktigt.

Men jag vet att rättigheter sällan kommer gratis. Det påminns jag om varje dag när jag är på jobbet i Nicaragua, när jag träffar människor från rörelser och organisationer. De kommer genom kamp. Genom att människor går samman och sätter ned foten. Ställer krav. Höjer sina röster. ”Gnäller”, som vissa skulle kunna kalla det.

Kampen kan ha olika ansikten, skilda motiv, förutsättningar och mål. Men strävan, den som handlar om att få grundläggande rättigheter tillgodosedda,  att tro på ett samhälle där ingen människa ska behövabli diskriminerad på grund av kön, läggning, klass eller etnicitet, är densamma.

Och jag undrar varför den ena kampen behöver utesluta den andra? Är det inte snarare  så att de hör samman?