Det är egentligen oerhört progressivt att vi kunnat enas bakom ett ”responsibility to protect”, där mänskliga rättigheter sätts över staters självständighet. Det är också helt nytt historiskt. När mänskliga rättigheter kränks i hög omfattning, när människor utsätts för tortyr och förföljelse, behöver vi finnas där och ge dem vårt stöd.

Responsibility to protect har dock blivit ett feltänk som leder till global militär upprustning, till ökad militarisering, och till att mer makt placeras i händerna på militären, hellre än hos kvinnor och barn, där bistånd och ekonomiskt stöd gör störst nytta. Kraven på militär intervention är kraftigt påhejade av det militärindustriella komplexet i en ohelig allians med människor som med goda skäl vill hjälpa och stötta människor i andra delar av världen. Även en del i mitt egna parti har gått i fällan, men det är inte för sent att ändra sig.

I Libyen ledde den militära interventionen visserligen till att diktatorn avsattes, helt klart en seger. Men priset som fick betalas var att tvåhundra tusen invånare förlorade sina hem eller tvingades fly från rebellerna och The national transitional council. Amnesty skriver i rapporter om hur människor torteras och förföljs, misstänkta för att ha varit pro-Gaddafi. Rebellerna själva strider sinsemellan, och i städer som Misrata och Zintan vägrar de lägga ned sina vapen och ge regeringen sitt stöd, om inte stora eftergifter ges till rebellernas ledare.

Vår intervention har också orsakat stora problem för omkringliggande länder. Dels har konflikten lett till att rebeller i Tuareg fått tillgång till mer avancerade vapen, vilket har lett till större problem i Mali och Niger, och de omkring tvåhundra tusen flyktingarna har satt en så stor press på regionen att det vittnas om en humanitär katastrof i områdena. Vi blev lurade. Västvärlden har aktivt understött att oskyldiga förlorat sina liv, att skolor och universitet och sjukhus bombats, och skapat en större oro i landet än någonsin, när vi trodde att vi skulle ge dem hopp och demokrati.

Även nu behöver människor i Libyen och över hela världen skyddas från förstörelse, krig, och förföljelse. Vi behöver stoppa vapenexporten, arbeta för global nedrustning, stoppa klimathotets framfart och konsekvenser, och höja det ekonomiska biståndet. Vi behöver vara där och bygga infrastruktur, skolor, sjukhus och bostäder åt befolkningen. Genom att ge dem rum där de kan förverkliga sig själva ger vi dem kraften som behövs för att de en dag ska kunna ge sig själva demokrati. Responsibility to protect får inte vara ett svepskäl för att bomba eller döda andra människor, för att sedan lämna dem till sitt öde. Dagens Libyen har tvingats uppleva ren imperialism i en av dess värsta former. Vi kan inte ge efter för militariseringsförespråkare. Vi kan inte sätta våra principer åt sidan i hopp om att det skulle kunna leda till demokrati. Vi kan bättre.