Tongångarna känns tyvärr igen från höstens höhö-storm på Twitter och Facebook. Stormen blåste skoningslöst mot några invånare på Östermalm som brydde sig så pass mycket om ett gammalt träd som växte bakom deras hus, att de gick ut på kvällarna och stod med skyltar och syntes i tv. De hånades av aktivismproffs för att de inte brydde sig om svälten i världen, eller om miljöhotet i Arktis. De var enkla människor som kämpade aktivt för en liten men radikal förändring, fast på ett lite mindre och lokalare plan. De använde inte hela verktygslådan, de använde bara en liten tesked och det räckte.

Nä, jag kommer nog att fortsätta läsa tidningen Vi och fortsätta respektera alla som över huvud taget engagerar sig, om det så bara är att sms:a för att rösta på Ranelid i Mello. Ära de som åtminstone försöker, även om det kanske många gånger skulle kunna ha gjorts större, oftare och starkare. Och jag är fullständigt övertygad om att även arbetsskadade, flyktingar, raggare, vanvårdade, hemlösa, utförsäkrade och mordhotade homosexuella också bara gör så gott de kan, när de kan, och ändå nöjer sig med det.

För på samma sätt som det finns fullblodsaktivister så måste det också få lov att finnas lågintensiva gräsrötter. Så jag tror faktiskt inte att det behövs någon Tidningen Dom och jag hoppas att vi alla förstår varför.

PS. Kan Mats vinna någons förtroende och på så sätt få till en förändring genom att sätta en gaffel i röven på den samme så är jag den förste att gratulera honom.