Inför internationella kvinnodagen valde Expressen att uppmärksamma kvinnliga ministrar på ett minst sagt opassande sätt. Under rubriken ”Stassråden” kunde man se de sju ministrarna stylade, stå i utmanande poser framför kameran. Coola, snygga, smarta och med ett viktigt budskap. Frågan är hur det kunde anses vara en bra idé att låta ministrarnas kroppar och utseenden ta fokus från detta viktiga budskap. Kvinnor objektifieras jämt och ständigt idag; i media, i vår direkta närhet och i reklam.

Vi har fått vänja oss vid att se halvnakna kvinnokroppar i sammanhang där de inte alls är relevanta. Vi ser dessa kroppar så ofta, att många tycks ha fått för sig att det är okej att kommentera, ha åsikter om, förargas över, och utan samtycke ta sig rätten att ta på dessa kroppar. Under årets melodifestival lade en av artisterna; Thorsten Flinck, sin hand på programledaren Gina Dirawis rumpa i direktsänd tv.

Det många missade med Flincks tafsande, var att hans handling visade på ett mycket större problem än handlingen i sig. Att män tar sig friheter med kvinnors kroppar är långt ifrån en ovanlighet.Melodifestivalen gav upphov till ännu mer kontrovers då det gick att skymta en kvinnlig publikdeltagares orakade armhåla. Plötsligt skulle en stor del av den svenska befolkningen ”tycka till”, och behöva ta ställning till om det överhuvudtaget ska vara accepterat för en kvinna att låta bli att raka sig.

På facebook startades ett event; ”Ta håret tillbaka”, där andra kvinnor, samt en del män, lade upp bilder på sina orakade armhålor för att visa sitt stöd till denna kvinna, vars utseende blivit så debatterat. Detta visade sig vara så pass provocerande att många av kvinnorna fick rena mordhot i respons.

Den kvinnliga kroppen är ständigt utsatt för tyckande, och bestämmanderätten över den, både när det kommer till hur den ska se ut och vem som ska ha rätten att ta på den, tycks ha förskjutits till allmänheten. Det har gått så långt att gränserna för vad som är tyckande och vad som är ren mobbing blivit flytande och otydliga, och det har blivit alldeles för lätt att gå över dessa gränser.

Vi måste lära oss att identifiera mobbing, och att kunna se en skillnad på att prata om kroppar och på att prata om kvinnorna som bär på dessa. I slutändan måste det alltid få vara vi själva som har den yttersta bestämmanderätten över våra kroppar och rätten att definiera oss själva. Det är dags att stå upp för kvinnans rätt till sin egen kropp och mot mobbing. Vi har rätt att tycka precis vad vi vill, men vanligt hyfs måste gälla även när det kommer till de kvinnoutseenden vi lärt oss att ha så mycket åsikter om.

Kvinnor är inte allmän egendom, som ständigt måste mätas, vägas, och ändras på. Alla kvinnor, oavsett om de avviker från utseendeidealen eller inte, förtjänar att bli behandlade med respekt, och få utrymme att förhålla sig till den egna kroppen, utan att behöva ta hänsyn till andras åsikter om den.