Merah dog i en lägenhet i Toulouse efter att vild skottlossning utbrutit mellan honom och polis. En kula i huvudet släckte den misstänkte seriemördarens liv.

Den formen av rättvisetänk må kanske tilltala somliga, men den gör samhället en stor otjänst med tanke på de frågor som omöjligen kan besvaras. Som blir obesvarade då den förmodade gärningsmannen bakom tre mord av franska militärer och fyra civila utanför en judisk skola i Toulouse dog innan han hunnit ställas till svars eller ens bevisas ha utfört de dåd han anklagats för.

Inget ursäktar våldsdåd som ämnar släcka eller de facto släcker människoliv – vare sig det är i Toulouse, på Drottninggatan eller afghanska Kandahar. Ändå finns det, någonstans därunder ytan som en reflex att ta till i porträtteringen, en vilja att om så inte förklara så i alla fall ursäkta illdåd av det slag som den nordamerikanske soldaten gjorde sig skyldig till för en tid sedan.

I gryningen en söndagsmorgon i mitten av mars lämnade soldaten basen och begav sig därefter ut på en skjutturné som slutade i sexton civila dödsoffer, varav nio barn.

Soldaten (som inte kommer att utvisas från USA för att åtalas i Afghanistan) uppgavs ha drabbats av ett mentalt sammanbrott. I medier diskuterades huruvida detta terrordåd kunde appliceras på USA:s politik i Afghanistan eller inte. Desto färre talade någonsin om den västerländska militarismens ideologi och kraft, hur ockupationen av ett annat land föder rasism och orättvisa samhällsvillkor.

På andra sidan den politiska linjalen fanns Mohammed Merah, i media beskriven som en ung person som ”tyckte om dyra bilar innan han hamnade i fängelse där han stöptes om till kallhamrad fundamentalist i al-Qaidas tjänst”.

Till skillnad från den västerländska soldaten i Kandahar kommer Mohammed Merah att förbli en extremist, en del av ett större sammanhang. Soldaten under Isaf:s standar en stressad soldat som öppnat eld under påverkan av post-traumatisk stressyndrom, en enskild händelse. Kanske är den bilden, den beskrivningen av ett politiskt skeende, det riktiga.

Klart är ändå att skotten i Toulouse på många sätt var en kulmen på en global våldsvåg som plöjt genom människors vardag och massmediers pressar. Är de sprungna ur samma brunn av oförstånd och hat, och i en situation där terrorism, fundamentalism och ockupation av suveräna stater blir allas och ingens fel återvänder allmänheten till sandlådan. Till orden: ”Det var han som började!”

Det finns en klar skillnad mellan en soldats illdåd i Afghanistan och en seriemördare som drivs av politiska motiv, invänder kanske många och syftar på att det senare hade ett tydligt politiskt syfte. Men vem kan egentligen helt säkert hävda att soldaten i Kandahar inte delade en viktig faktor med Mohammed Merah: hatet.

Vad belägrade Mohammed Merah i lägenheten i södra Frankrike förutom sig själv och en verklighetssyn där de egna åsikterna är de rätta, och bilden på rättvisan den som bör vara samhällsbärande? Mycket pekar på att Merah dödades av en av Europas ledande politiska makter som numera bekämpar extremism genom att tumma på demokratiska rättigheter, minoriteters rättssäkerhet och en svartvit bild av världen.