Till det yttre är Tidningen Vi en riktigt trevlig och belevad tidskrift. Boktips, musiktips, små reportage och nån aktuell kändis. Det är lätt att dras med. Till slut drabbas jag ändå av känslan: Här sitter jag mitt nöt och blir tillrättavisad och uppläxad. Tidningen Vi, som kallar sig själv för ”Sveriges ledande magasin om kultur och samhälle”, är ett koncentrat av medelklassens självgodhet. Sen 2006 driver tidningen även stiftelsen Teskedsorden som beskriver sitt syfte så här:

”För tolerans, mot fanatism. Den växande fanatismen runt om i världen är just nu den kanske farligaste eld som behöver släckas – och om det ska vara möjligt måste alla ’goda krafter’ hjälpas åt. Varje människa har en tesked.”

Det låter kanske fint tycker vissa, men jag kan bara se att det där formulerats av ett gäng välbeställda medelklassmänniskor som vill ha kakan kvar utan att anses likgiltiga. En tesked får räcka. Att vara sansad och värdig är det upphöjda målet. Därför är Teskedsorden till exempel emot både nazister och antinazister. En attityd som nästan kväver all form av aktivt motstånd och vilja till radikal förändring.

En företeelse som Teskedsorden är en del av ett system som enkelt vill utpeka och förringa allt från veganer, trädkramare och fackligt arbete. Att aktivt kämpa för radikala förändringar är liksom inte god ton. Den självgoda medelklassen tar varje givet tillfälle att demonisera aktivism, annars skulle ju deras egen passivitet bli så uppenbar. Och det är just det här som stör mig så otroligt mycket.

Varje år delar stiftelsen ut stipendium till nån som ska representera allas goda samvete. En liten soaré för världens olycksbarn, och sen tillbaks till lugnet igen framför brasan i villan med senaste bestsellern i knät, och kanske nån löjligt dyr whisky, vad vet jag.

Tidningen Vi planterar löpande sina värderingar kring god smak. Ett nummer i månaden är nog en alldeles lagom hjärntvätt för bibehållen passivitet. Och folk verkar gilla det. Tidningen håller den hyfsat välmående medelklassen helt liknöjd, samtidigt som den fostrar den socialt klättrande och vilsna arbetarklassen. Alla ska bli toleranta intellektuella i tillbakalutade fåtöljer.

Namnet ”Vi” ger en vink om att det finns ett annat folk – Dom. Människor som har ”litterär kanon” jävligt långt ner på listan. Därför vill jag nu lansera Tidningen Dom, en blaska för alla i det så populära ”utanförskapet”. De arbetsskadade, flyktingarna, aktivisterna, raggarna, de vanvårdade, de hemlösa, de utförsäkrade, de mordhotade homosexuella och alla andra som inte vill vara med i en Teskedsförening. Tidningen Dom kommer istället att instifta Gaffelorden och dela ut pris till den som satt en gaffel i rätt röv.

Sådärja, nu har jag avreagerat mig en smula. Känns lite bättre.