Februari 2012 lider mot sitt slut, och mänskligheten står kollektivt inför en anhopning av de absolut svåraste utmaningar som var och en för sig betraktad vida överträffar de problem något folk genom historien hittills har tvingats möta – och sammantagna är av nästan ofattbara proportioner. Det här kanske kan se ut som alarmism i många läsares ögon, men är dessvärre inte alls någon överdrift. På tre olika områden har vi så allvarliga problemförhållanden att de till och med i separat bemärkelse hotar att sätta vårt globala försörjningssystem kraftigt ur spel, samtidigt som vi inte ens har början till fungerande lösningsförslag för något enda av dem.

Mest uppmärksammade av dessa är förmodligen klimatförändringarna, som måste betraktas som ett obestridligt faktum, oavsett om man är av den kontroversiella och svårbevisbara övertygelsen att människans inverkan inte på minsta sätt ligger bakom dem eller ej. Utöver dessa ser vi förstås den globala kapitalismens kris som sedan det sena 2007 framtvingat enorma statliga interventioner med allmänna medel, ytterst för att rädda de privata entiteter som upprätthåller vår globala finansiella infrastruktur. Det tredje problemområdet, som absolut inte fått samma uppmärksamhet som de bägge övriga samtidigt som det ligger till grund för dessa, är tillgången på och hushållningen med våra gemensamma naturresurser.

Enligt de flesta analytiker har världen snart passerat oljeproduktionstoppen vilket bara i sig självt kommer att få ödesdigra konsekvenser för industrin och världsekonomin; våra färskvattentillgångar är allvarligt hotade, matjorden på många platser kraftigt utarmad, fiskbestånden decimerade – för att inte tala om den genom historien aldrig tidigare skådade massutrotning av växt- och djurarter som äger rum i den globala kapitalismens kölvatten: så mycket som hundrafyrtio tusen oersättliga arter kan möjligtvis gå förlorade varje år.

Den här situationen är så pass allvarlig att om vi ska ha minsta chans att klara oss ur den med en någorlunda bibehållen miljö och förhållandevis stabila samhällen där fred och trygghet inte bara är ett minne från det förflutna, faktiskt är tvungna att ögonblickligen mobilisera hela världens länder i samfällig aktion. Det har aldrig tidigare varit så viktigt att sprida korrekt och relevant information till så många människor som möjligt, och IT-revolutionen har för första gången i historien tillhandahållit människan ett åtminstone någorlunda fungerande verktyg för ändamålet.

Under veckan som gick var dessvärre semlor och en nyfödd tronarvinge det enda våra svenska massmedier valde att fokusera på. Televisionsmediet och nyhetstidningarna har förstås aldrig varit förmögna att bedriva en kritisk, öppen diskussion angående de absolut viktigaste samhällsfrågorna, dels på grund av sitt begränsade format, och dels då de nödvändigtvis måste förmedla sådant innehåll som tjänar de privata och statliga intressenter som står bakom dem – men att de idag blivit fullkomligt oanvändbara som verktyg för att driva på konstruktiv samhällsförändring i allmänhetens intresse är anmärkningsvärt.

De huvudsakliga så kallade ”sociala medierna”, vilka ironiskt nog hyllats som det stora verktyget för framtidens demokrati, trots att ett mycket litet antal privata bolag äger majoriteten av aktörerna, är inte mycket bättre. De lämpar sig inte särskilt väl för ingående kritiska diskussioner på grund av det begränsade samtalsutrymmet och formatet som främst syftar till underhållning, men utgör däremot ett fantastiskt verktyg för en eventuell direkt åsiktsregistrering i den mån enskilda aktiviteter namn- och adresstämplas. I de undantagsfall som reformivrande krafter lyckas slå rot inom de här ramarna, kanaliseras de oftast genom tandlösa namninsamlingar, och status quo kan obehindrat fortgå.

Allt som kvarstår för att på allvar driva våra viktigaste samtidsfrågor i allmänhetens intresse, är våra marginaliserade fria medier: sådant som oberoende publikationer, nyhetsgrupper och internetforum. Dessa utgör tyvärr mycket små röster i det öronbedövande globala mediebruset.

Men vi får förstås inte ge upp, även om det ser mörkt ut. Detta nya fenomen man kallar för ”medborgarjournalistik” ligger ännu bara i sin linda, och ser ut att kunna få en enorm kritisk och demokratisk potential – informationen är för första gången i historien nu potentiellt i var mans och kvinnas händer, problemet är bara att vi inte hunnit med att till fullo förstå vad det innebär. Därför är min vädjan till alla som läser detta, att ni så långt det är möjligt engagerar er och tar del av den kunskap som finns till hands, undervisar andra i er omgivning och bidrar till den utbredning av allmänhetens inflytande som nu för första, och kanske sista gången någonsin faktiskt har blivit möjlig.

Vi har nämligen en hel värld att förlora.