Tyst Sverige förvånas av Saudiarabienaffären
När hade vi senast en massdemonstration i Sverige?” Frågan ställs av komikern Özz Nugen till programledarna i Studio Ett (5/3). De kryper till korset. Det var nog länge sedan, medger de. I frågan bor en provokativ vidsynthet. Skäl till massdemonstrationer lider vi inte brist på, vare sig i dag eller i går: övervakningsstöd till Syrien, nära band till Khaddafis Libyen, handel med Pinochets Chile, vapenaffärer med en rad motbjudande regimer.
Trots upprepade skandaler och luddiga kriterier fortsätter Svensson att förvånas över svensk vapenexports cyniska sidor: ”Nä, Sverige skulle aldrig bygga vapenfabrik i en av världens hårdaste diktaturer...” Vapenindustrin förmår trä en ögonbindel över det kollektiva samvetet, och tystnaden inför våra skattepengars bidrag till krig, skadegörelse, hot och fördrivningar är lika effektiv som förtrycket i Saudiarabien.
En regerings färg är inte intressant i vapenfrågan. Mentaliteten bor i väggarna och de kontakter som knutits mellan stater tack vare fjäskande lobbyister är så inpräntade att det inte spelar någon roll vilka ideologier politiker vaknar med om morgnarna. De lämnas ändå kvar hemma.
Vart slutar affären med det motbjudande samarbetet med Saudiarabien? Historien talar för en låtsaskommission, lite skyllande på varandra, en högljudd riksdagsdebatt. En storm i ett vattenglas utan konkreta förändringar. Dagen därpå fortsätter Sveriges vapenexport till repressiva stater. För att vända på den steken krävs mycket – till att börja med en massdemonstration som till och med Özz Nujen skulle förvånas över.
