Artikeln ”Hagas förvandling – från slumområde till attraktivt köpstråk” (GFT 25 februari) för tankarna till ett annat område som i likhet med Kvillebäcken riskerar att gå samma öde som Haga till mötes. Efter det att Svenska Mässan övergav sitt anspråk på landshövdingshusen i Södra Gårda, vilka de önskade riva till förmån för ett parkeringshus, har frågan om dessa bostäders framtid lyst med sin frånvaro i media såväl som i politikernas sammanträdesrum. Trots att det i nuläget inte existerar något reellt rivningshot fortsätter man likväl att teckna så kallade rivningskontrakt för dem som lyckas få tag på en lägenhet i detta attraktiva område.

För Södra Gårda är, trots politikernas mångåriga smutskastningskampanj, ett attraktivt område i huvudsak för unga som eftersöker en alternativ livs- och boendestil. Bilden av Gårdas historiska arbetarkvarter som ett nedgånget slumområde är förlegad och motsvarar inte verkligheten. I själva verket är området, i huvudsak kv. Eken och Cedern, en smältdegel för människor av vitt skilda åldrar och olika socialt och nationellt ursprung.

Förutom ett ansenligt antal konstnärer och kulturarbetare lever här barnfamiljer och pensionärer, arbetande och studerande. Detta är blandstaden politiker och arkitekter trendigt hävdar eftersträva, men samtidigt ett av många exempel på hur man i verkligheten, i motsats till visionen, aktivt försöker fasa ut alternativa boendeformer.

Situationen för Kollektivhuset Trädet i Kortedala (GFT 9 februari) styrker ytterligare det uppenbara, att etablissemanget ser med ogillande på boendelösningar som strider mot standardnormen. Toalett på svalen och dusch i källaren fördöms som undermåligt leverne och man ägnar inte en tanke åt att många kan tänka sig att leva spartanskt för att man värderar andra saker högre än konsumism och hög standard.

Det paradoxala i fråga om landshövdingshusen i Södra Gårda är att de har bevarats just på grund av att de är rivningshotade. Ett slutgiltigt beslut om bevarande skulle i själva verket leda till en gentrifiering i likhet med den som drabbat Haga eller kvarteret Oktanten i Majorna. För inte skulle väl våra goda förmyndare i kommunstyrelsen och på stadsbyggnadskontoret låta någon leva i en dylik misär, så mycket mindre som man hade kunnat betala multum i hyra för en normalisering av standarden.

Därför bör man kanske inte väsnas alltför mycket för att påskynda ett beslut, utan istället lydigt och tacksamt i tystnad lita till de överordnades fortsatta ignorans och nonchalans i fråga om framtiden för Södra Gårda.