Jag är bara en simpel betraktare, alls ingen expert på vare sig politik eller ekonomi, men jag är av den uppfattningen att man kommer ganska långt med vanligt sunt förnuft. Även om jag har respekt för att verkligheten är mer komplicerad än mitt begränsade förnuft kan greppa, så tycker jag ändå att experter borde kunna ge svar på frågor som det sunda förnuftet ställer. Politiker och ekonomer har inte lyckats göra det begripligt för mig. Kan det vara som så att de frågor jag kommer att ställa utmanar en blind uppfattning att vissa saker är på ett visst sätt, även om det för en utomstående betraktare är långt ifrån självklart. All vetenskap bygger som bekant på antaganden om verkligheten. Men vad händer om antagandena inte stämmer? Vad händer när vår skenbild av verkligheten blir viktigare än verkligheten självt?

Fredrik Reinfeldt gör ett uttalande om höjd pensionsålder. Utgångspunkten är att vi har en åldrande befolkning och att vårt välstånd är beroende av förhållandet mellan arbetsföra och icke arbetsföra. Om pensionsåldern höjs förändras denna kvot positivt. Men skulle det skapas fler arbeten för att en större del av befolkningen befinner sig i arbetsför ålder? Vi har en ungdomsarbetslöshet på cirka 23 procent. Vi har en total arbetslöshet på cirka 8 procent. Om pensionsåldern förlängs, borde inte ungdomsarbetslösheten öka i motsvarande grad? Eller är det så att den totala mängden arbeten ökar ju fler som är arbetsföra? Så kan det naturligtvis vara, men då tycker jag att man ska påtala detta, och kanske också diskutera vilka arbeten som i såna fall skapas. Ju fler som arbetar desto mer skatteintäkter får staten och desto rikare blir välfärden. Men vad är välfärd? Är inte också möjligheten att njuta av fri tid välfärd?

Historiskt sett har vi växlat in en del av vår produktivtetsökning i minskad arbetstid, men sedan 70-talet har all tillväxt oförkortat gått till ökat konsumtionsutrymme. Varför då? Sedan 40-timmars veckan infördes har kvinnor lockats ut på arbetsmarknaden. Detta har betytt mycket för jämställdheten, men det har också medfört att mängden arbetsföra har ökat. Produktiviteten har ökat åtskilligt – en stor del av vår produktion har automatiserats och datorn har inneburit kortare ledtider, minskade lagerkostnader och optimerade transporter.

Vi sparar tid, men inte för egen del utan för möjligheten att konsumera mer än vi gjorde igår. Vår konsumtion per capita har således ökat – BNP har ökat. Vi har tillväxt – detta förtrollade ord – och den ekonomiska tillväxten är den som har lett oss hit; till ett materiellt välfärdsland. Men tiden för våra barn, nära och kära, har inte ökat. Vi prioriterar inte tid, vi prioriterar ökad konsumtion. Vi har en allt snabbare genomströmning av varor i samhället, men vem har efterfrågat detta? Knappast miljön. Är det vi som efterfrågat detta?

Lyssnar man på politiker och ekonomer låter det som den ekonomiska tillväxten är ett mål i sig. Aldrig hör jag en politiker tala om vad han eller hon tycker att vi ska producera. Är det irrelevant om vi tillverkar kanoner eller solfångare? Det marknaden efterfrågar är det vi ska producera. Punkt. Och ju kortare livslängd en produkt har, desto bättre ekonomi – fler producerade enheter per tidsenhet, mer konsumtion, mer arbete. Men vi konsumenter prioriterar väl kvalitet? Eller gör vi inte det? Det handlar kanske inte bara om kvalitet i någon slags hållbarhetsmening, kanske någon invänder, utan om ny teknik, status och trender.

Reklambranschen omsätter ungefär 60 miljarder i Sverige årligen. Men ökar denna den totala mängden konsumtion? Om så är fallet kan man nämligen ifrågasätta vår fria vilja att välja, vilken ju som bekant är utgångspunkten i en demokratisk marknadsekonomi. Om vi systematiskt påverkas utifrån, hur är det då beställt med den fria viljan att välja?

Jag gör ett tankeexperiment. Om reklamen får oss att konsumera mer än vi annars skulle ha gjort borde det gå ut över vårt sparade kapital och leda till ökad belåning. Detta är också vad som hänt, varför jag inte kan dra någon annan slutsats än att de 60 miljarderna har investerats klokt, sett från företagens sida. Då infaller sig en fundamental fråga. Ska vi bygga ett samhälle som är bra för företag eller bra för människor?

Ett företag mår bra av ett lågt skattetryck, låg skatt på konsumtion, lägre löner och liberala lagar avseende arbets- och miljörätt. En människa mår bra av en uppsjö av saker, inklusive att ha ett meningsfullt jobb att gå till och ha möjlighet att njuta frukterna av andras arbete i form av produkter och tjänster. Men det är inte allt. En människa mår också bra av att utveckla sig själv, umgås med nära och kära, och inte minst genom att känna att hon tillhör en verklighet som hänger ihop, moralsikt såväl som logiskt. Det sistnämnda är det som jag tar upp i denna artikel. Jag känner mig vilse i pannkakan och någonstans inunder hör jag Storpotäten puttra – tillväxt, tillväxt, tillväxt …