Samtidigt som den franska revolutionen tvingade monarkin och borgerligheten på knä drar den svenske kungen åt skruvarna uppe i norr. Envälde – ett ord som återkommer med tilltagande klangbotten under Strindbergs skarpa penna. Med lika många bokstäver som den svenska monarkins senaste prinsesstös: Estelle.

Likheter? Finner orden en gemensam nämnare i att de båda ser till att överleva i plötsliga samhällsförändringar? Gustav III gömde sig bakom diktaturens lockelser och familjen Bernadotte som följer sin egen evolutionskarta bakom den nuvarande konstitutionen som vallgrav gentemot övriga samhället. Strindbergs pjäs bjuder på en intelligent diskussion om demokratins grogrund, och diskursen förblir aktuell i länder där högmodet och tron på den egna fullfärdigheten är som allra störst. En självbild som inte sällan grundar sig i etnicitet och övertygelsen kring sin egen kulturs särskilda begåvning.

På andra sidan Östersjön formar tusentals Moskvabor en flera kilometer lång mänsklig mur i protest mot Vladimir Putins förväntade återkomst till den yttersta – och synliga – makten. Ett sista desperat försök att hindra makten från att mutera och expandera.

Många frågar sig var allt kommer att sluta, det ryska projektet. Författaren Vladimir Sorokin beskriver i flera av sina skönlitterära verk bygget av ett nytt imperium, nationalismen står i centrum, den geografiska storleken spelar in, känslan av utvaldhet. Sorokins sätt att beskriva makt är en särskilt intressant studie eftersom den tar sin början på golvet, skildrar maktlösa som av en slump tillges chansen att greppa tag om inflytandets stav, eller kanske används som hjälplösa brickor i imperiets tjänst.

I länder där imperiet sedan sekel – oavsett maktskikt – varit det givna tillståndet torde absolut makt framstå inte som en politisk slutprodukt, utan som punkten varifrån allt börjar. Språngbrädan in i framtiden. Så vad blir den politiska idén, att upprätthålla rådande tillstånd eller att expandera det?

Tankarna far iväg i associationer, måhända oklara sådana. En känd filmsekvens dyker upp som en illustration av Putins förmodade mandatperiod som Rysslands president efter söndagens val: slutscenen i mästerverket Brända av solen (från 1994). Säkerhetspolisen har just hämtat upp en av den ryska revolutionens hjältar, misshandlat honom och för nu bort honom mot Sibiriens tvångsarbete och långsamma död. Utrensningarna har börjat, terrorn står för dörren. Bakom den sommarsköna landsbygdens åkrar stiger plötsligt ett enormt porträtt av Stalin, buret av en luftballong mot den klarblå skyn.

Stalins porträttduk fladdrar i vinden, men den ryske ledarens ansikte förblir orubbligt. Stalins svårtydda leende ger inte vika, avslöjar inte minsta detalj om de verkliga intentionerna bakom smilbanden. Det rör sig förvisso om en teatralisk illustration av absolut makt och ett samhälle där blotta bilden av ledaren frammanar skräck, men det är en bild penslad efter verkliga skeenden. Stalin och Putin är sprungna ur samma politiska fåra, men inom praktisk politik skiljer de sig åt och härskar i olika tidsåldrar, med olika instrument.

En skarp detalj förenar emellertid stalinismens omslagspojke med dagens beskyddare av den ryska oligarkin: den absoluta maktens förförelse.