Som politisk symbol är Falklandsöarna cementerad: argentinare provoceras när prins William tjänstgör som helikopterpilot där, britter provoceras av argentinska rörelser och, faktiskt, utbredda folklager som ser en avkolonisering av öarna inom en snar framtid. Allt samtidigt som kriser präglar såväl Argentina som Storbritannien. Av olika anledningar, men i båda fallen erbjuder Falklandsöarna (eller Malvinöarna som det heter på andra sidan om Atlanten) en enkelbiljett för politiker. Genom att brösta upp sig och tala om Falklandsöarna spelar man på nationalistiska strängar, politisk prestige och borrar sig ner i ett sår som inte läkt i något av lägren.

Det är heller ingen slump (annat vore konstigt) att en påkostad film om Margaret Thatcher erövrar världen med sitt återhållsamma porträtt av ”Järnladyn”. I samma veva passar tankesmedjor med bestämda högeragendor på att revidera historiebeskrivningen av Järnladyn så att den passar in i dagens ”nymoderata” kontext. Numera är Thatcher inte alls den som slog ihjäl facket, åsamkade utbredd fattigdom på grund av nedskärningar och privatiseringar av sektorer som dessförinnan försåg britter med jobb och sociala rättigheter. Framförallt, menar timbroister, var Thatcher absolut inte, gud förbjude, den som tvingade in Storbritannien i allvarliga monetära och sociala kriser. Påminner den historierevisionen om ett annat svenskt högerpartis dito?

Historieböcker har skrivits med tydliga politiska agendor, för att smutskasta eller hylla Järnladyn. Klart är att bilden är mer komplex och global. Säg namnet Margaret Thatcher i Argentina och föräldrar sänker sina ansikten i gråt över deras barn som fallit offer för britternas anfall under kriget. I Storbritannien lär du stöta på samma känsloyttringar, samma bitterhet.

Argentinas fascistjunta må ha provocerat fram kriget, men Storbritanniens ockupation av Falklandsöarna sträcker sig längre tillbaka i tiden, till 1830-talet, dessförinnan hade ögruppen bebotts av folkslag vars ättlingar numera lever i chilenska och argentinska Patagonien. Thatcher tog till nationalismen för att vinna över ett socialt skadeskjutet Storbritannien på krigets slagsida, att stödja affären på andra sidan Atlanten. Och visst var väl vapnen brittiska och övervåldet signerade brittiska soldater inget varken timbroister eller andra ska försöka förklara bort trettio år senare.

Nationalismen gör ofta så med människor som agerar på order och blir ursäkten som krävs för att kränka mänskliga rättigheter. I Argentina har Falklandsöarna och det gamla krigsärret, som i Patagonien fortfarande blöder, under Cristinas Kirchners presidentskap åter seglat upp som politiskt slagträ och lagt grund för en ny inrikespolitisk retorik.

I Ushuaia, världens sydligaste stad och hemvist för Argentinas flotta, träffas krigsveteraner med jämna intervaller, talar igenom sina erfarenheter från Malvinöarna, det argentinska namnet för ögruppen. Självmordsstatistiken bland veteraner är hög, hjälteepitet och hedersmedaljer till trots. I Patagonien i allmänhet och Ushuaia i synnerhet kläds byggnader och offentliga fastigheter med banderoller vars tydliga budskap redan 2010 lät en förstå att ögruppen utanför Argentina är långt ifrån bortsopad politisk materia.

Nästa vända för öfrågan blir i FN-skrapan, där samtliga tre parter – Storbritannien, Argentina och representanter för Falklandsöarnas invånare – väntas delta. I potten, som i de flesta fall rörande koloniala frågor, finner vinnaren olja, gas och inrikespolitisk prestige. För Londons och Buenos Aires toppolitiker vill säga.