Jag läser Maria Sveland i DN den 8 februari. Hon beskrev hur det offentliga samtalet har förskjutits och förråats. Det är hennes kropp som reagerar först: ”ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare”.

Var det så här det började på 30-talet? frågar hon. Det har hon förstås rätt i. Victor Klemperers samtida dagböcker Intill slutet vill jag vittna beskriver det just så. De ideliga nålsticken. De små stegens tyranni.

På ett liknande sätt som Sveland beskriver reagerar min mage först. En plötslig motvilja. Det är något som inte stämmer. Medan krisen djupnar omkring oss gör hennes text politiken till ett hatproblem, och utan förklaringsmodeller framstår detta hat som helt irrationellt, omöjligt att förstå. Därmed omöjligt att bemöta med något annat än att med en moraliserande biton upprepa hur fint och korrekt det faktiskt är med mångfald och feminism.

Det är klassfrågorna som lyser med sin frånvaro.

Men man kan inte förstå högerpopulismens om man inte inser att Sverigedemokraternas väljare ser ett samhälle som håller på att haverera i den globaliserade ekonomins brutala konkurrens: företag, branscher och hela orter slås ut. Vi ser alla med egna ögon avfolkade landsändar, växande arbetslöshet, försämrad vård, en skola i kris. Vart ska man då ta vägen när samhällseliten, varav mediefolket är en del, tyst eller öppet accepterat marknadens diktatur? SD:s och deras europeiska systerpartiers framgångar speglar framför allt att ingen annan representerar dem som är den moderna turbokapitalismens förlorare.

Även vad gäller Breivik finns detta med i bilden. Klassmotsättningarna skärps, den medelklass som suttit säker går inte längre en ljus och fräsch framtid till mötes. Skyhöga boendekostnader, ökande osäkerhet på arbetsmarknaden, fortsatt nedmontering av välfärden – nu är det pensionerna som står på tur – och marken börjar skaka också under medelklassen. Då vänder sig en Anders Behring Breivik mot dem som står nedanför på samhällsstegen: de färgade invandrarna och deras försvarare. Han är den vita medelklassens hämnare. Förblindad av sin egen ideologi är hans hat förstås patologiskt – men hatet är inte irrationellt, obegripligt eller utan klassammanhang.

Av detta tycks Maria Sveland ingenting se. Lika lite som hon tycks se att konsensustrycket faktiskt är enormt i detta Sverige. Det finns massor av saker som inte får sägas.

Vi har till exempel enorma integrationsproblem. En tolerant multikulti-ideologi som själv lever fjärran från förorterna räcker inte till. Det har SD helt rätt i. De ser i alla fall situationen, ser också att ingen vågar ta i den och debattera öppet. Så mycket lättare för dem att exploatera det faktiska missnöje som finns. SD fångar upp verkliga problem, verklig besvikelse och verklig frustration – och serverar fel lösningar genom att entydigt peka ut orsaken: invandringen i allmänhet och muslimerna i synnerhet.

Sveland går tyvärr i fällan att prata om deras lösningar och om hatproblemet istället för själva samhällssituationen. Det som måste till är istället ett stenhårt fokus på de mångfacetterade sociala problem som är själva grogrunden för den frustration som just nu frodas. Utanförskapet är hatets grogrund.

Maria Sveland vill så väl, känner så djupt och äkta – men det slinter när hon ska försöka förstå det hennes kropp signalerar. Samhällsanalysen är obefintlig och det är inte så konstigt om hon drabbas av politisk depression. Hennes eget recept är otillräckligt: klasslöst, individualistiskt och moraliserande.

Rätt har hon i att 1930-talet verkligen går i något slags skrämmande och otäck repris. Lika lite som under Weimarrepublikens dagar kommer den välvilliga ”vänstern” att kunna stoppa den fascism som kan vänta bara kring hörnet.