Björn Häger skriver i Aftonbladet under rubriken ”Främlingsfientligt eller rasistiskt?” om hur svårt medierna har att hitta rätt beteckning på Sverigedemokraterna. Till slut ger han själv dock inget förslag (AB 7/11 2013). Alltså kan det vara dags att diskutera frågan.

Självpresentationen på SD:s hemsida säger: ”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti, med nationalistiskt grundsyn.” Socialkonservativt träffar kanske något men döljer det omisskännliga släktskapet med skiftande högerrörelser runt om i Europa. Nationalistiskt, däremot, är en beteckning som gör den europeiska hemvisten klar. Och likt konservativt, liberalt, socialistiskt… är det en självbeteckning som för vissa har en positiv och för andra en negativ klang. Någolunda neutralt alltså och därmed fullt användbart för nyhetsredaktionerna.

I Norge, där man ju levt med den här typen av parti längre, har det funnits försök att anknyta till de tre begreppen högerpopulistiska – högerradikala – högerextrema partier. Högerpopulisterna och de högerradikala delar mycket av samma nationalism och invandringskritik. Skillnaden dem emellan är att de h-radikala har mer auktoritära drag. Ytterligare längre ut på kanten finns de h-extrema, som skiljer sig från de båda andra genom att vara direkt antidemokratiska, mer eller mindre öppet legitimerar de politiskt våld.

Med sådana distinktioner blir högerextremismen ett samlingsbegrepp för fascistiska och nazistiska – sinsemellan olika men närbesläktade – grupper. Att kalla SD för fascister är att tömma ordet på mening, det säger till slut ingenting – utom att man bör ta avstånd. Till slut har vi inget att ta till för att beteckna och begripa Jobbik, Gyllene gryning eller Svenska motståndsrörelsen.

Men var ska man då placera SD? Alltsedan Jimmie Åkessons nu ökända artikel från 2009 om att ”muslimerna är vårt största utländska hot” och med valfilmen från året därpå – med burqhaklädda kvinnor i kamp med svenska pensionärer – ligger partiet i sak i dag helt klart närmare Dansk folkeparti än norska Fremskrittspartiet. Björn Lindahl, som i många år varit Svenska dagbladets och Göteborgs-postens korrespondent i Norge, har i en intervju sagt att partiet ligger ”några hack till höger om Frp”. Det räcker dock knappast för att kunna klassa partiet som högerradikalt, delvis beroende på att treklangen populism-radikal-extrem knappast är allmänt etablerad.

Att istället kalla SD rasistiskt är bara slappt och historielöst. Ska den termen ha något innehåll betecknar den en övertygelse som växte fram under 1800-talet om att vissa människoras är biologiskt-genetiskt överlägsna andra.

Det av Granskningsnämnden godkända främlingsfientligt är ytterligare en annan sak. Ordet är pejorativt och signalerar rädsla/fientlighet mot annorlunda människor. Det ligger mycket nära den slarviga användningen av -fobi för att stämpla ut människor ur det offentliga samtalet. Den uppmärksamme läsaren kanske noterade att jag i början av denna artikel därför istället skrev invandringskritik.

Att använda det som ideologisk deklaration av partiet är dock kontraproduktivt. Helt klart är invandringen själva motorn i SD. På partiets egen hemsida kommer denna fråga först i raden när man ska definiera sin politik: ”Sverigedemokraternas viktigaste mål är att föra en ansvarsfull invandringspolitik, att ta krafttag mot brottsligheten och se till att de äldre får en trygg och värdig ålderdom.” Men att kalla partiet främlingsfientligt/invandringskritiskt hjälper dem bara att behålla fokus på denna fråga. De ska inte bemötas utifrån sin egen problemformulering.

SD:s framgångar är nämligen framför allt en diagnos på tillståndet i vår sköna nya värld, där inget parti i dag egentligen utmanar den liberala marknadsekonomin. Utanförskapet de exploaterar är högst verkligt. Det som kallats kapitalismens ”kreativa förstörelse” ger oss avfolkade landsändar och arbetslöshet. Alla ser vi försämrad vård och en skola i kris. SD fångar skickligt upp all besvikelse – och pekar entydigt ut en orsak: invandringen i allmänhet och muslimerna i synnerhet. Det är detta, och inte att 9 procent av Sveriges vuxna befolkning skulle vara sjukligt rädda för det främmande, som gör att SD i dag är tredje största parti i landet.

Istället för att moralisera, etikettera och fördöma hur fult det är att vara rasist behövs fokus på den politiska ekonomin. Detta är lärdomen från Norge. Det senaste valet bär syn för sägen. Magnus Marsdal visade för flera år sedan på samma sak i sin bok Högerpopulismen dissekerad (Celanders förlag 2008). Just högerpopulism förblir därför – för oss som inte av neutralitetsskäl behöver undvika denna negativt laddade term – den mest träffande beskrivningen för att förstå Sverigedemokraterna.