I samma text berättar Hanna Hellquist om vilka starka (mot)reaktioner som följde efter att hon berättat om statistiken, och samtidigt outat sig som feminist, i radio. Om hur många arga mejl och sms som strömmade in. Om det, och om hur ofta hon får höra att hon borde ”tagga ner” när hon för feminismen på tal. Som om feminismen inte längre behövs, som om den redan har tagit för stor plats i samhället, som om vi redan lever fullkomligt jämställt.

”Var finns denna feminism som tydligen är konsensus i detta land?” frågar sig Hanna Hellquist. Det undrar jag också.

I synnerhet när jag läser om hur gymnasieelever tar unga tjejers Facebookbilder och använder dem för att poängsätta deras utseende och kroppar när de röstar om veckans ”lammkött” på Facebook. I synnerhet när jag ser Thorsten Flinck tafsa programledaren Gina på rumpan i direktsänd tv. När jag läser igenom det senaste flödet på Twitter.

För i kölvattnet av Hanna Hellquist krönika började folk twittra om sina egna erfarenheter av ojämställdhet. Under hashtagen #sexism samlades – och samlas – helt enkelt kvinnors och mäns berättelser om hur de blivit illa behandlade (eller olika behandlade) på grund av sitt kön. Och berättelserna är många:

”Att möta fem missade samtal från BVC på lunchrasten. Trots att vi meddelat att det är pappan som är hemma. Och tillgänglig på telefon”, twittrar en användare.

”Hos barnmorskan när jag svarar på en fråga: ’Det är inte du som ska svara, det är barnets mamma’”, skriver en annan.

”När jag vid projektavslut endast fick utvärderingen ”snygga ben” under rubriken ’positivt i arbetet’ av kollegan”, skriver en tredje.

Själv kommer jag att tänka på egna erfarenheter medan jag läser igenom tweetsen. På alla de osmakliga och kvinnoförnedrande sexskämt som jag ofrivilligt fick lyssna på när jag trängdes med andra surfare ute vid line-up i Portugal i somras.

På hur det var när jag jobbade på en skidanläggning i Norge och en äldre, manlig arbetskamrat ständigt, och med nedlåtande ton, påpekade att jag inte borde göra fysiskt tunga uppgifter. Hur han envisades med att behandla mig som liten och skör, oavsett vad jag sa eller gjorde.

På den där komedin jag nyligen såg. Den som bland annat handlar om en man som blir sextrakasserad och utsatt för övergrepp av sin kvinnliga chef. Hur det framställs som något roligt, trots att han mår dåligt av det. (En man kan ju inte vara offer – en man ska vara kåt, glad och tacksam! Håhå, så kul.)

Nej, det är inte kul. Det är aldrig kul att behöva uppleva sexism. Inte heller att se det bagatelliseras på film. Att läsa om att det finns så många andra som har erfarenheter av den, att se det i direktsänd tv. Eller att se att det finns så många exempel på det i en enda veckas nyhetsflöde.

Det är inte roligt alls.

Men tråkigast av allt är att ett feministoutande – som exempelvis Hanna Hellquists – väcker större ramaskri än reell statistik som tydligt visar på ojämställdhet mellan könen.