Onsdag den 11:e januari skriver Birger Schlaug i Fria Tidningen om sin syn på Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets viktiga uppdrag vad gäller den förvrängda miljöpolitiken. Inlägget är en stor besvikelse och ett stort kliv bakåt i den gröna och frihetliga debatten. Birger Schlaug, en av den gröna ideologins starkaste och mest tongivande debattörer, känner för att distansera sig från de ”flockspringande plakatkommunisterna”. Han vill förtydliga att han inte är socialist och att det minsann var konservatismen som förut stod upp för miljön och inte de socialistiska betonghäckarna.

Detta påstående har jag tidigare hört föras fram av vissa konservativa miljödebattörer och påståendet är till viss del sant. Det är dock väldigt olyckligt när progressiva debattörer som Birger Schlaug drar upp detta som ett motargument mot den socialistiska rörelsen. Den gröna konservatismen har aldrig utgått från en konsumtions- eller tillväxtkritik. Kritiken har aldrig kopplats ihop med krav på samhällsomvandlingar, till exempel sex timmars arbetsdag. Tillväxten och marknaden har alltid gått före miljön.

Vidare tror Birger Schlaug på den ”fungerande” och ”schyssta” frihandeln. Birger Schlaug låter näst intill nyliberal när han pratar om samhället med en ”verklig” marknad, skyddad från statens övergrepp.

Klimatet behöver inte mer frihandel eller en politisk strävan efter en ”verklig” marknad. Tvärtemot vad Birger Schlaug verkar tro, behöver man dock inte istället propagera för betongsocialism och röd byråkrati. Detta är just kärnan i den frihetliga gröna ideologin, och den röda för den delen. En tro på att vi kan befria oss från både statlig byråkrati och kapitalet. Ett samhälle där vi ansikte mot ansikte kan bygga ett ekologiskt och decentraliserat samhälle där vi medborgare tillsammans kan rädda klimatet utan att rädas politikers passivitet eller kapitalisternas lättsinnighet.

Birger Schlaug måste inse att den konsumtions- och tillväxtkritiska klimatrörelsen måste stå tillsammans. Konsumtions- och tillväxtkritiken måste också förstås som en kritik av kapitalismen. Just därför finns det inte en ideologisk bas som förenar de gröna, socialister och högerkrafter. Tillfälliga samarbeten är möjliga men att påstå att det finns en ideologisk koppling är oerhört dråpligt. Kopplingen är dock uppenbar mellan den gröna ideologin och socialismen.

Du måste inte springa med Maos lilla röda, men jag hoppas att den gröna rörelsen och Birger Schlaug ska släppa den röda skräcken och ansluta sig med Vänsterpartiet och Sjöstedt i kampen för att återupprätta de gröna värden som övergivits av Miljöpartiet.

Endast med en radikal, frihetlig och rödgrön miljö- och klimatkritik kan vi uppnå den förändring som är nödvändig!