Sollentunas politikerklan förklarar att en tajt budget ligger till grund för reformförslagen. Vad tjänar kommunalråden själva per månad? Vore det inte klädsamt – och politiskt trovärdigt – om politiker någon gång gick i täten för dessa typer av reformer genom att erbjuda sänkningar av sina löner med 25 procent. Politiker lever sällan som de lär, och det är klart: vem vill utföra ett jobb för medvetet undermålig ersättning? Ingen, men många måste.

Ungdomar som kan komma att beröras av reformer möter frågan med försiktig optimism. Bättre att ha ett jobb än inget alls. Det har de lärt sig att svara i ett samhälle som trots att det inte kan produceras jobb fortsätter att påstå att ens jobb personifierar dig som människa. Ligger det inte något obehagligt fegt över politikers val av måltavlor (läs: förtäckta syndabockar) i massarbetslöshetens tidevarv?

Kommer denna reform verkligen leda till ”en skjuts i arbetslivet”? Har en hel underbetald arbetsgenerations insatser öppnat Pandoras ask till något mer bestående, en låglönemarknad som i historieböcker kommer att kunna spåras till politikers medvetna reformer.

Att politiker inte har andra förslag än dessa medan Sverige upplever en av sina värsta arbetslöshetsperioder i mannaminne är talande i sig, och som sagt en våt dröm för arbetsgivare. Dessa skrattar redan hela vägen till banken till följd av sänkta skatter och fas 3-projekt, och får nu ytterligare ett kryphål att gömma sig i.

Om Sollentunas kommunpolitiker sjösätter reformen som gör det möjligt att kräva fullgjort arbete av unga människor för 75 procent av normallönen har Sverige snart välkomnat ytterligare en låglönemarknad som arbetstagaren omöjligt kan påverka. Företag som blott ser till att ”hjälpa ungdomar” in på arbetsmarknaden kommer att skjuta i höjden medan ungdomen som underbetald grupp kommer att göras till norm. För vem anställer människor med arbetslivserfarenhet när de kan anställa någon för en fjärdedel mindre i lön?