2012 innebär monologår på Teater Trixter med bland annat Solofestivalen i januari och Monomani i mars. På lördag börjar Solofestivalen och precis som under förra årets premiär blir det en stor variation på framträdandena. Det enda de har gemensamt är egentligen att de är soloakter, berättar arrangören Peter Alfredsson.
– Vi har fått ihop en skön mix detta året också. Meningen är att blanda nya artister med mer erfarna. Bland annat kommer författaren Andrés Stoopendal och läser dikter. Han romandebuterade förra året och att stå på scen och läsa dikter är nytt för honom. Bland de äldre har vi Ove Haugen, som firar 25 år som artist med en resumé över det han har gjort hittills under karriären.

Under två dagar fylls Teater Trixter med alla former av artisteri, allt framfört av soloartister. Men allt händer inte live och även filmer kan vara soloakter, menar Teater Trixter som bland annat visar Iodine Jupiters kontroversiella film Fuck Around The Clock.
   – Ibland kan det bli lite problematiskt med frågeställningar om vad som egentligen är en soloakt och det är ganska intressant, säger Peter Alfredsson. En påtänkt programpunkt var en regissör som ville ha en skådespelare på scen, regissören var självklart artisten ifråga men om skådespelaren ska med, är det då fortfarande en soloakt?

De flesta av artisterna är från Göteborgstrakten och Peter Alfredsson berättar att de gärna hade bjudit in medverkande från andra ställen men att de inte har pengar till det. Bidragsansökan till Statens kulturråd blev avslagen med motiveringen att festivalen var ett evenemang, något de inte ville ge pengar till.
– Hur de tänkte där fattar jag inte riktigt, men vi får väl fila ordentligt på nästa ansökan så att vi kan ha en större budget, säger Peter Alfredsson.
För att festivalen ska bli årligt återkommande är i det närmaste bestämt.
– Det blev så bra förra gången och det kommer det att bli nu också. Dessutom är det ett perfekt sätt att börja året på, att samlas kring en sådan grej.

Malin Holgersson är en av artisterna på Solofestivalen.Hon gör berättande ljudverk som består av text i form av röst och ljud. Ibland i podcastform på nätet, ibland som ljudinstallationer i fysiska rum.
– Mitt arbetssätt har sin grund i att jag är besatt av ljud, helt enkelt, så det är ett helt naturligt sätt för mig att berätta på.

Vad ska du framföra på festivalen?
– Ett verk som utgörs av min berättarröst som läser en text och olika kroppsliga ljud som jag har spelat in. Stön, andetag, ätande, slickande, hånglande. Min partner in crime, den tyska ljudkonstnären Frauke Schmidt, har bearbetat ljuden och tillsammans har vi komponerat ett ljudlandskap.

Ditt verk kallas Tankar om mat eller Monologen och beskrivs som ett fysiskt ljudlandskap med kannibalistiskt motiv. Hur menar du då?
– Konkret handlar det om att äta och ätas. Det handlar om mat och kropp. Jag undersöker konsumtion, begär och makt. Att begära en annan människa kan vara att vilja äta upp den personen. Det går också att se det som att de rika äter de fattiga. Och det kannibalistiska… Många människor äter djur, var går gränsen? Vems kött är ätbart? Kannibalism har många former och det fascinerar mig. Driven av hat kan du äta en människa för att förnedra den. Driven av kärlek kan du äta en annan människa för att hedra den.

Du är queeraktivist – hur avspeglas det i din konst?
– Svårt att säga. Det är ju så att min politiska övertygelse lyser igenom och präglar allt jag gör, även mitt språk. Hbtq-frågor engagerar mig. Jag är bland annat med och driver den queerfeministiska tidskriften Ful med tillhörande podcast Fulradio. Men jag tänker inte att jag gör ”queer” konst utan konst, jag är inte så intresserad av att kategorisera.