Livet är skört men fullt av risker och möjligheter. Så sammanfattar regissören Tilde Björfors tanken bakom Cirkus Cirkörs Göteborgsaktuella föreställning  Wear it like a Crown.
– Det finns så många risker vi borde ha tagit i livet som vi inte tar. Vi har fått lära oss att risker är farliga och det är ju lättast att låta bli. Men när vi tar dem är det fantastiskt!

Tilde Björfors är en av grundarna till nycirkusgruppen Cirkus Cirkör och sedan starten för 17 år sedan har hon varit cirkusen trogen. Det som startade som en samling eldsjälar som ville ge Sverige nycirkus har utvecklats till en stor apparat med utbildningar på både gymnasie- och högskolenivå och föreställningar som turnerar över hela världen. Hon själv är förutom cirkusdirektör och konstnärlig ledare även professor i nycirkus vid Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm. Just nu driver hon ett forskningsprojekt om cirkus som gränsöverskridande, om risktagande och om att göra det omöjliga möjligt.

Det är med stor entusiasm som hon pratar om Wear it like a Crown, en föreställning som även är en del av forskningsprojektet genom sitt sätt att hylla riskerna och modet att släppa kontrollen.
– Det är det föreställningen pekar på, säger hon. Att man ska våga satsa och sedan bära besvikelsen som en krona. Att vara stolt över att man vågade. Det kan vara svårt att leva med det men samtidigt så häftigt när man verkligen gör det.

Hon är övertygad om att det är viktigt att följa sitt hjärta, särskilt med tanke på att det finns mycket som kan hindra att man gör det. Som det där med rädsla.
– Det är viktigt att fokusera på möjligheterna också och att bejaka olika perspektiv på risker och rädslor, tycker hon.
I arbetet med föreställningen har gruppen arbetat utifrån principen om att skapa möjligheter och om hur användandet av möjligheterna ser ut.
– Egentligen är det en föreställning som ingen ska kunna tänka ut. Vi har utgått ifrån användandet och ett försök att kommunicera utifrån sitt eget språk, i det här fallet artisternas egna discipliner.

I nycirkus kommer risktagandet konkret till ytan och blir väldigt tydligt, helt enkelt för att cirkusartisterna lever med en ständig risk för att något kan gå fel, något som kan få ödesdigra konsekvenser. De arbetar hela tiden med kroppen som instrument i ofta halsbrytande moment, utan skyddsnät.
– Där kommer tilliten in, och den är grundläggande. Som artist måste du ha tillit både till dig själv och dem du arbetar med, säger Tilde Björfors.
Sedan premiären för nästan två år sedan har Wear it like a Crown spelats omkring 240 gånger runtom i världen och det är svårt att få veta något konkret om handlingen, mer än att den innehåller ”allt”. Nästan.

Tilde Björfors berättar att det är en föreställning i ständig förändring. Hon medverkar inte själv i den men har sett den då och då under resans gång och tycker att utvecklingen är positiv. För det mesta. Men hon har stor tilltro till de medverkande.
– Inga konstverk är bestående, en föreställning är en ständigt pågående process, säger hon. Den måste andas och det händer saker med den hela tiden. Det är viktigt att tillåta det, även om jag kanske har lite åsikter om saker här och där när jag kommer och kollar på den. Men den lider inte av att förändras och att den gör det beror på att det handlar om levande människor, kreativa personer som även de utvecklas och förändras med tiden.

Hon kallar artisterna ”riktiga cirkussjälar” som älskar sin publik, och att komma till Göteborg och spela under en månad är något de har sett fram emot, berättar Tilde Björfors.
– Vi har inte varit så mycket i Göteborg så det känns jättekul att äntligen få vara här ett tag. Det kan gå dåligt, men det kan också bli en möjlighet.

Publiken får inte tro att det handlar om ”vanlig” cirkus, poängterar hon. Nycirkus är något helt annat och hon berättar om sin egen reaktion första gången hon var på en nycirkusföreställning.
– Det var så otroligt häftigt! Jag fick verkligen känslan av att allt är möjligt. Livet är värt att leva, även om man tvivlar på det ibland.
Den känslan fick henne att slå sig in på den banan och hon försökte sig på att bli artist själv ett tag innan hon insåg sina begränsningar och blev ciruksdirektör istället.
– Som artist är jag en flopp! säger hon och skrattar.
Samtidigt blev det misslyckandet till en möjlighet eftersom hon inte gav upp nycirkusen som konstform utan tvärtom blev drivande i att den kom till Sverige. Ett risktagande som, minst sagt, har gett utdelning.