Årets första partiledardebatt var, i vanlig ordning, en sorglig uppvisning i ord utan innehåll och debatt utan glöd. Talen stod som spön i backen, som regn utan budskap. Den som följde debatten från första stund framför en teve kunde zappa över till trean och begrunda intrigerna i varjedagsåpan "Våra bästa år" och slås av hur små skillnaderna är mellan verklighetens riksdag och tevesåpans kulissvärldar. Liksom "Våra bästa år" följer svensk inrikespolitik en dramaturgi som går ut på att bygga upp en spänningsnivå man aldrig levererar i handling. Därför fortsätter pladdret, talen och orden att studsa mot en riksdagssal som lika gärna kan beskrivas som en scenografi i en evig varjedagsåpa.