”Ni är inte viktiga”, säger avtalsförhandlaren Lennart Foss till Oberoende Filmares Förbund, som representerar många av de senaste årens mest kritikerrosade och mest uppmärksammade aktörer inom filmområdet. För att nämna några: Erik Hemmendorff och Marie Kjellson (Play), Jessica Nettelbladt (Jag är min egen Dolly Parton), Göran Hugo Olsson (The Black Power Mixtape 1967-1975), Stina Gardell (Han tror han är bäst och Mammas comeback), Ester Martin Bergsmark (Pojktanten), Tobias Janson (At Night I Fly), Fredrik Gertten (Big Boys Gone Bananas*), Johannes Nyholm (Las Palmas), Niki Lindroth von Bahr (Tord och Tord), Roy Andersson (Du levande), Maria Ramström (Love Always Carolyn), PeÅ Holmquist (Farmors Tatueringar), Magnus Gertten (Hoppets Hamn), Maj Wechselmann (Det är upp till dig), Axel Danielson (Pangpangbröder), Marta Dauliute (Inte Panik) och Jan Troell (Med mitt mått mätt - en ökenvandring).

Oberoende Filmares Förbund har i dag skickat ett brev till Sveriges kulturminister med ett antal frågor. I brevet efterlyser vi ett kulturpolitiskt ansvar för filmområdet och vi påtalar att filmavtalet är en odemokratisk konstruktion.

Vi har länge kritiserat filmavtalet, och inte minst det faktum att det förhandlas fram bakom lyckta dörrar. Den svenska filmens villkor bestäms i rum där filmens upphovspersoner inte finns representerade.

Måndagen den 19 december 2011 hade Oberoende Filmares Förbund ett möte med regeringens avtalsförhandlare Lennart Foss. Vår kritik mot detta demokratiska underskott mötte Foss med att svara: ”Ni är inte viktiga.”

När Lennart Foss säger att vi är oviktiga så tolkar vi det utifrån ett ekonomiskt perspektiv: Vi saknar vikt för att vi saknar de pengar som krävs för att vara med i avtalet. Detta säger något om filmens status på politisk nivå. Det som värderas av statens förhandlare är pengar – inte de samhälleliga och kulturella värden som våra filmer representerar.

Vi efterlyser en filmpolitik där statens medel används utifrån en vision om filmen som konstform, och konsten som samhälleligt värdefull.

Vi anser att avtalet inte kan vara den enda riktlinjen för filmpolitiken och vi vill tydligt veta hur de 200 miljoner som staten går in med är representerade.

Det ska vara möjligt redan nu för kulturministern att besvara våra frågor som vi ställt i vårt öppna brev:

Hur säkrar Sveriges kulturminister demokratin i filmpolitiken?

Vad har Sveriges kulturminister för visioner om ett kreativt filmklimat?

Vad gör den svenska kulturministern för att den svenska filmens upphovspersoner ska kunna ta plats gentemot krassa marknadsintressen?

Vad gör att dagens filmavtal sorterar in under kultur- och inte näringspolitik?

Mats Svegfors skriver i filmutredningen: ”Med en höjd ambitionsnivå i den svenska filmpolitiken är utsikterna idag exceptionellt goda för en ny storhetstid för svensk film.” Det tror vi med, och vi upphovspersoner är beredda att delta i diskussionen med all vår samlade kunskap och erfarenhet.

Är vår kulturminister beredd att diskutera den svenska filmens framtid med oss?