I Astrid Lindgrens julberättelse om hur julfirandet på Katthults fattigstuga höll på att gå om intet därför att kommandoran tagit hjonens julmat och själv smort kråset finns allt vi behöver för att förstå Caremaskandalen.

Allt handlar om fördelning av makt och rikedom. De som saknar allt, de svagaste i samhället blir utsatta för maktövergrepp från kommandoran men även för välgörenhet från den godhjärtade Emil och hans välbeställda familj. Julsagan med detta skenbart lyckliga slut utgår från ett Sverige före uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället.

Vi som är gamla nog att ha varit med om den politiska kamp som resulterade i en jämnare fördelning av makt och välfärd, relativt 1900-talets början, kunde inte föreställa oss att vi skulle få bevittna kommandorans återkomst. Inte heller att hon skulle ges rätt och möjlighet att själv glufsa i sig förnödenheterna avsedda för dem hon skulle ansvara för. Dessutom ser vi åter den gamla seden att bjuda ut hjonen på en marknad i den nyliberala versionen, där de som vill ha lägst ersättning får ansvara för deras väl och ve.

Revorna i välfärdssamhället har länge dolts av retoriken om valfrihet, mångfald, höjd kvalitet genom konkurrens och effektivitet. Alltsammans positiva värden som skulle föra välfärden till en högre nivå. Även en optimal användning av skattemedlen skulle uppnås. De borgerligas tankesmedjor och lobbymaskineri har arbetat för högtryck och påstått att medlen att nå lyckoriket har hetat privatisering av den skattefinansierade välfärden; vård, skola, omsorg men också av avreglering av marknader för infrastruktur som post, el, järnvägar samt utförsäljning av gemensamt ägd egendom.

Det internationella riskkapitalet och andra finansinstitutioner har välkomnats till ett ständigt pågående kalas. Vilka som har bekostat detta syns då vanvården av de svagaste av oss blixtbelystes av Carema-gate.

Vad som avslöjats av media representerar ändå bara toppen av isberget. Det politiska klimat som möjliggör det som inträffat på Koppargården i Stockholm med flera äldreboenden, genomsyrar systemet som den privatiserade äldrevården ingår i.

Vårdcheferna som tagit emot bonus som ersättning för att de klarat att uppehålla en hög vinstnivå i verksamheten har gjort vad ägarna förväntade av dem. Att det skett genom att hålla inköp av nödvändig material för vård och hygien på så låg nivå som möjligt och att uppge falska uppgifter om antal och utbildning hos personalen är bara logiska konsekvenser av principen om vinstmaximering. Den kommunala förvaltning som ska ansvara för kontroll av kvalitet och kontraktshållning är ju samtidigt den förlängda armen som ska verkställa politiska beslut om privatisering.

Den dubbla rollen av uppehållare och samtidigt kontrollant av systemet är ogörlig. I fallet Koppargården ledde det till att vi politiker i stadsdelsnämnden fick ta del av helt motstridiga uppgifter om tillståndet i vården. Läkarna och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan pekade ut konkreta missförhållanden, Carema påstod att läkarna orsakade samarbetssvårigheter och förvaltningen tolkade fakta enligt Caremas version. Nämnden fick en splittrad bild men anhörigas vittnesmål om grava missförhållanden stärkte oron så att såväl alliansens företrädare som oppositionen krävde att Koppargården skulle återgå från Carema till kommunal drift.

Det politiska ansvaret är odelat och tungt för den försvagade samhälleliga makt och kontroll som kommersialiseringen av vård, skola och omsorg inneburit. Så många har prisgivits på en marknad där vårdens kvalitet urholkats, skolans resultat sjunkit under godkänt och en galopperande bostadsbrist och fattigdom präglar storstädernas periferier.

Tabberaset i Katthult riskerar bli en berättelse med skrämmande hög aktualitet men utan lyckligt slut om vi inte snart tar ansvar för att slänga ut dem som öppnat för kommandorornas framfart. Kretsen av aktörer finns som bekant också utanför det borgerliga lägret.

Det brådskar med en ny berättelse om välfärden, nu också i ett framtida, globalt perspektiv.