Jag slår bort den fort. Viftar undan. Vet att den kan få växa och gro om jag inte ersätter den med en annan.

Kommer istället att tänka på de reklambanners för viktnedgång som figurerar på olika nyhetssajter. Hur de personer som pryder förebilderna tycks bli mindre och mindre och hur efterbilderna ibland visar kroppar som i stället ser underviktiga ut. På hur skevt det är att personer, i mina ögon normalviktiga, går ned kilo efter kilo i vikt och figurerar som exempel på idealisk viktnedgång.

Att gränsen för vad som anses vara sund smalhet och sjukligt smalt ständigt tänjs och förflyttas. Hur idealet kvinnor eftersträvar krympt, hur mansidealet blivit alltmer muskulöst. Men framförallt tänker jag på budskapet om hur vi ska nå dit. Ledorden är disciplin och kroppskontroll. Sötsug ska stävjas. Hungerkänslorna dämpas. Träningslydnaden upphöjas.

Men vad är skillnaden mellan sunt och sjukt när vi vill kontrollera våra kroppar? Vad är hälsosamt och vad är destruktivt? Var går gränsen? Och när passerar man den? När blir hälsosam träning till träningsmani? När förvandlas hälsosamt kaloriräknande till självsvält? När blir sunt leverne en sjuklig fixering?

Den hårda kroppskontrollen, jag har aldrig klarat av den. Det var ett par veckor under högstadiet som jag bantade, åt minimala portioner. Men annars har jag tränat dans, fotboll och boxning med lust, sett träningen som en fristad snarare än ett tvång. Ibland ätit sunt, ibland ätit en godispåse eller pizza. Aldrig räknat kalorier.

Men den där tanken, den att jag borde. Den har ändå funnits där. Smugit sig på ibland. Fått mig att klämma på mitt eget kroppsfett och förbanna det. Svept ett moln av obehag över en god middag. Fått mig att känna skuld, och inte bara saknad, när jag inte tränat på ett tag. Att granska min egen spegelbild med kritiska ögon.

Och jag är långt ifrån ensam. Diethetsen, hälsotrenden, kletar sig fast, smittar av sig. Gör det svårt att värja sig, oavsett vilken grund man står på. Få människor, män som kvinnor, har ett oproblematiserat förhållande till sin egen kropp, till mat och träning. Vi dyrkar ju självkontrollen så hårt. Likställer den med duktighet. Ser det som något att eftersträva.

Det är inget fel i att ta hand om sin kropp. Att satsa på träning och nyttig kost. Att vilja lägga tid på sin hälsa och sånt som får en att må bra. Men defintionen av hälsa är också relativ.

För mig är hälsa inte bara träning och bra kost. Det är att kunna äta choklad eller köppizza då och då utan att behöva få ångest för det. Att kunna skita i träningen ett par gånger och träffa vänner i stället, utan att behöva kompensera upp det dan därpå. Att kunna titta på mig själv och rycka på axlarna åt att ett par extrakilon råkat lägga sig på magen under en stressig livsperiod. Att inte definiera mig själv genom min kropp, att inte ta den på för stort allvar.

Skulle jag sträva efter dagens ideal skulle jag behöva uppoffra det.

Uppoffra det som jag själv definierar som hälsa. Tvingas hänge mig åt den totala självkontrollen istället. Den som ska ge oss en “sund” kropp, men som likväl kan sluta med destruktiv fixering.

Vi separerar sunt från sjukt och applåderar det förstnämnda, trots att ledordet bakom de två är detsamma – hård självkontroll. Gränsen kan vara hårfin, balansen svår.

Ska jag välja slåss jag hellre mot den kritiska blicken i badrumsspegeln än mot kilona.

Diethetsen, hälso-trenden, kletar sig fast, smittar av sig.