Jag har själv varit i kontakt med Lars Vilks angående syftet med dennes Muhammed-karikatyrer. Svaren föll mig svävande: provokationen stod i centrum, liksom en narcissistisk böjelse och möjligen även comebackens sötma för en konstnär vars konst inte förmått tala av egen kraft. Att Lars Vilks hundar nu har föreslagits som utställningsobjekt i riksdagen av Sverigedemokraterna låter ungefär lika begåvat som rondellprojektet i sig. Sd talar liksom Vilks ofta om yttrandefrihet, desto mindre intressant för dem är samtalet om symbolisk konst som medvetet skapas för att såra utvalda samhällsgrupper. Det medvetna greppet (om det så är politiskt eller kulturellt) sätter Lars Vilks och Sverigedemokraterna i samma illaluktande båt.