Årligen firar vi Nobelpristagarnas bidrag till mänsklighetens verksamhet här på vår jord. Det är ingen lätt process att välja ut en liten skara av godhet bland vår folkrika art. När årets upplaga är avgjord så är det dags att granska världshändelser och ledande personer i vår utvecklingsprocess.

Det är oftast så att de som tilldelas fredspriset kämpar mot något stort, någon form av ondska, som tycks ha övervunnit status som normativt. Förmedling kring överhängande konflikter mellan nationer, kvinnorättigheter, upplysning kring klimatförändringar, eller kamp för att få till stånd demokratiska processer har fredspristagarna tillskrivits.

Tyvärr är det många av de goda som aldrig kommer att få chansen att bli Nobelpristagare. En av dem är Elouise Cobell. Precis som årets tre pristagare handlar det om en kvinna som kämpar för den fredliga rättvisan, för att påminna omvärlden om hur våra kollektiva handlingar – direkta som indirekta – kan påverka andra. Cobells handlingar ligger rätt i tiden för att få erkännande för den stora insatsen hon har gjort i sitt hemland, USA. Tyvärr är hennes tid ute. Cobell dog i oktober i år av cancer, bara 65 år gammal.

Elouise Cobell jobbade som ekonom för sitt folk, Blackfeet tribe i Montana. Genom sitt arbete som ekonom för stammen såg hon hur den amerikanska staten i över ett sekel har misskött förvaltningen av de 300 000 indianer-nas lantegendom, dess värden och de tilltänkta vinsterna från landförsäljningar, resurs- utvinning eller beteshyra från ranchmän. Indianer har haft ingen insyn eller tillgång till pengarna och inte heller haft lätt att påverka ett tillrättaläggande av systemet.

För många har marken blivit värdelös till följd av att individer enligt statliga lagar har fått dela på ärvt land med släktingar. Till slut blir det omöjligt att bruka marken eller ens bygga hus på grund av att uppemot 100 personer kan dela på samma mark. Det leder till att många indianer som äger mark varken kan bruka eller sälja, eller ens ta del av avkastningen. Cobells kamp har börjat ändra på detta.

Elouise Cobell, denna ensamma hjältinna från en procent av USA:s befolkning, har i femton års tid drivit en stämning emot den amerikanska staten som enligt hennes beräkning är skyldig totalt 176 miljarder dollar till indianer vars pengar spårlöst har försvunnit under statens ansvar. Minst sagt en het potatis som USA inte gärna velat erkänna eller handskas med under åren som gått.

Dock, år 2009 kom ett genombrott i form av en förlikning med den amerikanska staten, samt år 2010 The claims resolution act som gör att det hela får laga kraft. I lagen får Cobell och tusentals indianer, levande och döda för länge sedan, en upprättelse i form av erkännande av fel och för de levande släktingar en blygsam ekonomisk ersättning. USA kommer undan från att betala den enorma summan, men ska ändå betala 3,4 miljarder dollar – den största summan i sitt slag i en stämning mot staten i ett civilt mål.

Men: Cobell har alltid intagit en position att pengar inte är allt. Hon hade därför drivit igenom utvecklingspaket i överenskommelsen vilka ger stora resurser till utbildning och hälso-vård för indianer och möjligheten att köpa tillbaks mark till stammarna för att få bukt på fraktionering av indianland.

Cobell fick uppleva det positiva beslutet och hon jobbade hårt ända till sin, för många, plötsliga död. Tyvärr fick hon inte uppleva själva resultatet. Det talas mycket just nu i USA om orättvisa fördelningar där landets största ekonomiska resurser behålls av den översta 1 procenten av befolkningen. Men USA:s ursprungsfolkgrupper är en annan 1 procent, som oftast blir bortglömd i verkligheten men gärna ihågkommen som något historiskt eller något man ser på film, eller gestaltat som sportmaskot (till och med i Göteborg).

Trots dessa kategoriska brister har framsteg skett i uppfattningen av Nordamerikas indianbefolkning. Man har börjat upptäcka att indianer ju också är människor, men det har tagit över 400 år!

När det gäller USA:s indianbefolkning har de senaste 400 åren inneburit olika slags relationer och minst sagt dramatiska prövningar med kolonisatörer. Något av det svåraste man har upplevt är den snabba förändringen av livsstil och försörjningsstrategier, samt ett systematiskt kulturellt renande som den amerikanska assimileringspolitiken har ägnat sig åt sedan mitten av 1800-talet. Allt ifrån land- och resursstölder, paternalistiska byråkratiska övergrepp i självbestämmanderätt, påtvingad omorganisation av familjekonstellationer, stöld av barn, och introduktionen av svåra hälsorisker och sjukdomar som historiskt sett har påverkat indiansamhällen i alla år. Följden av vad man närmast kan kalla för strukturellt våld fortsätter även i dag. Det är fattigdomens och förtryckets onda cirkel.

Problemet med strukturellt våld är att det verkar i det dolda som ett långsamt växande resultat av socioekonomiska förhållanden skapade utifrån en samhällsutveckling som polariseras som positiv för majoriteten och negativ för de marginaliserade. Det blir ett normaliserat förhållande från en historiskt baserad systematisk utövning av makt över de marginaliserade. Det bidrar till en cynisk samhällssyn för långsiktig utveckling för det normativa samhället som skapas.

Elouise Cobell har påmint sitt land, och kanske världen, om att indianer fortfarande finns – och det med kraft. Cobell, denna i min mening värdiga fredspristagare, har kämpat utan rädsla mot den största tänkbara apparaten utifrån ett ursprungsfolksperspektiv – staten. Det må också ha kostat henne livet när hon dog i cancer.

Cancer är en av många mönsterformande sjukdomar bland USA:s indianer till följd av en lång historia av kolonialism och strukturellt våld. Hjärt- och kärlsjukdomar är mycket vanliga bland indianer, likaså fallen av diabetes där indianbefolkningen har 200 procent över det nationella genomsnittet. Livslängden är betydligt lägre än hos medelamerikanen och självmord bland unga är en ren epidemi på vissa håll. Fysiska hälsoproblem kan i många fall undvikas om staten riktar mer resurser till preventiva program bland de federala vårdcentralerna och sjukhusen för indianer med både utbildning samt så kallad screening för sjukdomar. Psykosociala problem kan endast lösas när ungdomarna upplever att de har en framtid i landet och i samhället de bor i.

Som antropolog när jag har jobbat bland Crowindianer i Montana så har jag sett hur dessa sjukdomar har påverkat befolkningen. Det finns få människor på Crowreservatet som inte har varit på en begravning under årets gång. I många fall har de varit på fler än en. Kör man förbi det lokala bårhuset är det oftast indianer man ser parkerade utanför för att besöka en avliden familjemedlem. Det är ett litet samhälle så alla vet vem det är också. Det påverkar rent av känslan av hur mycket makt man egentligen har över sitt eget liv.

I många fall går folk till varandra och grubblar om sin frustration med att staten fortsätter att bryta mot gamla evighetslöften när man gav upp det mesta av sitt land till staten mot slutet av 1800-talet. De är ledsna och arga och känner sig bortglömda med få vägar att välja för att få en förändring att ske. Cobells kamp mot staten och kamp mot sin sjukdom blir ett exempel på både det faktum att det är svårt att komma ur de djupa spår som den amerikanska staten har skapat, och att det ännu finns hopp.

I början av december i år skedde för tredje året i rad ett initiativ från en annan fredspristagare, president Obama, för att bemöta Indian countrys långvariga bekymmer. Det så kallade Tribal nations conference sker i direkt dialog med Vita huset och andra departement inom den exekutiva makten i USA:s administration. Problem som lyfts där rapporteras direkt till presidenten och har hittills resulterat i en rad förbättringar och framsteg för indianer om än små och med en lång väg att gå. Mycket handlar trots allt om rejäla skiften i policy, underlättande för självbestämmande och ökade resurser till både social och ekonomisk utveckling på egna villkor för indiangrupper.

Varje år åberopar Obama själv på konferensen hur han adopterades av en Crowindian- familj när han besökte reservatet under val-kampanjen 2008. Att en presidentkandidat lägger tid på att besöka ett indianreservat är något historiskt i sig, att presidenten försöker hålla sitt löfte om att ”aldrig glömma” USA:s ursprungsfolk är av ännu större betydelse.

Och att nämna sina adopterade föräldrar från Crowfamiljen tyder på att han har förstått vikten av släktskapsband bland indianer även idag där man bör uppfylla en familjeplikt att man tar hand om varandra. Det blir ännu tydligare när han avslutar sitt tal den 2 december inför indianledare från hela landet. ”Remember, I’ve got your back.”

Elouise Cobell kan vila i frid och veta att hon och hennes långvariga kamp för rättigheter för de marginaliserade inte kommer att glömmas. Hon fick inte Nobelpriset för sina fredsinsatser, men hon har gjort det möjligt att få upprättelse och ett erkännande om mänsklig egenvärde i dagens kapplöpning för en likriktad global samhällsutveckling.