Människans sociala evolution – från grotta till hydda, från jägare till odlare vidare till urbana självförverkligare med hela livet i en liten elektronisk ask – ses måhända av somliga som en naturlig process, ja, naturlig.

Vad man då glömmer bort är den befintliga centraliseringen av tillgång där lönsamhetsmentalitetens mörkare sidor sätter allt djupare spår i samhällskroppen. Odemokratisk kapitalackumulation, skattepengar till skatteparadis och förödande nedläggningar i annars välmående samhällen.

I en värld där gränsdragningen mellan stad och landsbygd suddas ut på det intellektuella planet men cementeras bortom de urbana mediernas räckvidd har gröna rörelser mycket att vinna.

Miljöpartiets uppsving innanför tullarna och cementerade position som tredje största parti är inte bara en konsekvens av profilstarka ledare och monopol på klimatfrågor, det är också tack vare den rika världens dåliga samhälle med konsumtion och urbangröna livsstilar i centrum.

I städerna är det enklare att vara grön. Den gröna tillvaron i staden sker på bekvämt och behagligt avstånd från den verkliga landsbygden, från översvämningar, politiska fångar, frånvarande hälsocentraler, ödelagda busskurar och försvinnande skogar.

Konsumerar gröna stadsbor mindre än moderaten bosatt i glesbygd med tio invånare?

De gröna partiernas framfart och växande anhängarskaror i västvärlden tycks ändå inte förmå bromsa den konsumtionsmentalitet som enligt nya forskarrön breder ut sig, och främst bland små barn. Pressen på barn att passa in med rätt produkter är en förutsättning för en marknadsekonomisk etablering bland de yngre leden.

Miljöpartiet meddelar att man numera kommer att inrikta sig på just barnfamiljer. Den som någon gång passerat Aspudden söder om Stockholms innerstad ser att den kampen redan är vunnen. Från Stockholms och Göteborgs stadströsklar och omnejder börjar ett ”inre lantliv” att förbereda sig för nationell spridning. Det handlas ekologiskt, konsumeras god el och röstas grönt. På så sätt, jämte en traditionell och återvändande bild av kärnfamiljen bland 80-talister, har landsbygden säkrat sig en plats och uppgift i den nya staden.

I den samhällsbilden har klassamhället, måhända omedvetet, blivit en naturlig och rentav bärande del. Vit, intellektuell, utbildad, utrustad med vit mjukvara. Det säger sig självt att de yngre generationerna ser på de gröna, mediesnygga riddarna som sina förebilder. Genom klassamhällets trappsteg seglar de gröna uppåt i väljarbarometrar och valutgångar, i Sverige anförda av en partiledare (förlåt, språkrör) vars politiske inspiratör var liberal. På grund av – eller trots – att världen sett ur ett panoramaperspektiv förefaller tappa blad efter blad från sin gröna kropp. Är västvärldens gröna ideologi beroende av en ekologiskt förfallande värld för att behålla sitt existensberättigande?

Det är som om världen har börjat förbereda sig för en oåterkallelig evakuering från jordens rurala delar. Mot ett samhälle utan landsbygd och således utan alternativ till urbant leverne. Kvar finns bara urban landsbygd. Den nygröna vågen erbjuder inte mycket annat än rent samvete och fortsatt konsumtion och kvar av en utopi med gröna lundar och global mångfald finns numera bara arbetslinjer och röstfiske som helt har övertagit de gröna partiernas agendor.