”Artister gjorde rätt som vägrade spela i Sydafrikas Sun City tills apartheid föll... Och vi gör rätt som vägrar spela i Israel...” Roger Waters

Musikartister som avstått konserter i Israel av moraliska skäl inkluderar Roger Waters, Elvis Costello, Devendra banhart, Pixies, Klaxons, Gorillaz sound System, Gil Scott-Heron, Faithless, Annie Lennox, Natacha Atlas, Jello Biafra, Ewan Pearson, Pete Seeger, Tindersticks, Massive Attack, Martha Fritzila och många fler.

Rörelsen tog fart 2005 då palestinska civilsamhället, inspirerat av hur bojkott befriade Sydafrika från apartheid, bad omvärlden att agera mot Israels apartheid på samma sätt. När ett helt folk – en bred koalition av partier, fackföreningar, sociala rörelser och så vidare – ber omvärlden att inte ge stöd till det system av förtryck de levt under i ett halvsekel, då kan uppropet inte ignoreras.

Besvikelsen var stor hos anti-apartheidrörelsen när det i våras annonserades att Roxette bokat in en konsert i Tel Aviv den 22 oktober. Stora och folkkära Roxette har stort symbolvärde. Nu kunde de inte undvika att ta ställning; antingen bryta mot bojkott-uppropet eller avboka konserten.

En rad människorättsorganisationer skrev till Roxette om detta som ibland kort och gott kallas Sydafrika 2, till exempel av Israels tidigare FN-ambassadör Dani Gillerman. Även inom Israels erkända gränser, inklusive Tel Aviv, upprätthålls ett apartheidsystem som diskriminerar palestinska medborgare i Israel.

Roxettes managementbolag Dimberg svarade att det inte finns sanktioner som hindrar spelningar i Israel. Det stämmer, liksom att det inte fanns legalt hinder att spela i Sydafrika.

Roxette har alltid haft en stark kommersiell ådra, men inte på bekostnad av etik. 1985 uppträdde Marie och Per, samt trummisen Pelle Alsing, i den utsålda och tv-sända ANC-galan – Svensk rock mot apartheid; en av de finaste stunderna av artistsolidaritet i Sverige. Såg de inte motsägelsen mellan ställningstagandet 1985 och 2011? Hade de inte lyssnat på Nelson Mandela: ”Vi vet allt för väl att vår frihet inte är komplett utan palestiniernas frihet.”

Per svarade själv 12 september i Israels TV2:

Reporter: De kommer för första gången till Israel och vi frågar dem om politiken.

Per: Vi handlar helt om musiken. Om det finns folk som vill höra våra sånger, självklart kommer vi komma och spela.

Men man behöver inte gå längre än till konsertarrangören Shuki Weiss för att få veta att: ”Detta gäller mer än musik-branschen; det är också till gagn för staten Israel. Vi måste ha artister som kommer hit, varandes ambassadörer för Israel...”

Artister används till att ge sken av en stat där ockupation och apartheid är marginella aspekter. Nu annonserades Roxette på Israels turistdepartements webbsajt som ett positivt sken bland reklam för östra Jerusalem och Döda havet som turistmål i Israel; inte ett ord om att områdena är ockuperade och plågade av folkrättsbrott.

Sena avbokningar har hänt tidigare så den internationella kampanjen fortsatte. Fler brev, en apartheidversion av Joyride videon, modifiering av konsertaffischer på stan, flygblad vid en konsert, meddelanden på facebook och twitter. Kampanjen dokumenterades på call2roxette.wordpress.com.

Dagen före konserten filmade Per gitarristen Christoffer Lundquist och Pelle lekandes i gamla stan i ockuperade östra Jerusalem, till synes oberörda av den etniska rensningen alldeles i närheten. Men det fanns hopp att vandringen bland koloniala bosättningar skulle lämna intryck.

22 oktober 2011 i Tel Aviv spelade Roxette inför 12 000 entusiastiska åskådare och bröt mot bojkott-uppropet. Besvikelsen hos anti-apartheid rörelsen är avgrundsdjup.