En av dessa nyheter mottogs med glädje i de politiska korridorerna: miljardförsäljningen av Jas 39 Gripen till Schweiz. Försvarsminister Sten Tolgfors svarade gärna på frågor framför kameror och hyllade samarbetet mellan två av världens ”mest neutrala länder”.

Den andra nyheten togs emot ytterst motstridigt: Sveriges veto mot EU-initierade tekniska sanktioner mot Syrien. Anledningen var marknadsmässiga och svenska industriintressen i centrum, det tekniska områdets odemokratiska påverkan djupt inne i den politiska maktens kammare.

För liberala politiker är frihandel demokratins bäste vän. De måste emellertid ha glömt bort att fråga de syriska och marockanska demokratiförespråkarna om deras syn på saken i skrivande stund. Enligt UD, lett av Carl Bildt, är den svenska teknikexporten till Syrien enbart till demokratiförespråkarnas fördel. Men kritiker invänder att svenskproducerad telekomutrustning från Ericsson exporterad till Syrien har använts i övervakningssyfte, samt till att spåra dissidenter som senare utsatts för tortyr och till och med mördats.

Så stora intressen står på spel i de nya övervakningssamhällen som växer fram i despoternas Nordafrika och Mellanöstern liksom i Sveriges FRA-land att de helt tippar vågen när det vankas omröstningar i Bryssel. Som enda stat röstade Sverige emot sanktioner på det tekniska planet, i sig iögonfallande osmakligt, men nu har vi nåtts av uppgifter om att det innanför EU-parlamentets väggar talas om Ericsson som en tyst men närvarande makthavare.

Å andra sidan är Sveriges ställning inte särskilt förvånande. Allt sedan den moderatledda alliansregeringen intog maktpositioner har handelsutbyten med Nordafrika och Mellanöstern skjutit i höjden. År 2006 var Sverige enda land som motsade sig EU:s guldkantade fiskeavtal med Marocko, ett avtal som inkluderade ockuperade västsahariska vatten.

I dag har den rösten tystnat och samarbetet mellan nordiska handelskammaren i Marocko under minister Ewa Björlings vingar och diktaturen i Marocko mår bättre än aldrig förr. Detsamma gäller Syrien.

Mellan hösten 2007 och valet 2010 företog sig handelsminister Björling uppemot trettio resor till Nordafrikas och Mellanösterns diktaturer, den region i världen där övervakning och förföljelse med hjälp av den nya tidens tekniska lösningar ligger i framkant och dagligen firar bländande triumfer.

Mycket tack vare svenska exportkrediter på över hundra miljoner kronor. När Björling för två år sedan ledde en delegation till Syrien fanns företrädare för Ericsson med på resan.

En slump? Givetvis inte. Olycksbådande och djupt problematiskt för såväl den svenska demokratin som de syriska demokratiförespråkarna? Givetvis. Om Sveriges raska marsch från ett litet land med högbärande stämma som motsade sig bombningar av bönder i tredje världen och fasciststyren i södra Europa till dagens inställsamma och urvattnade upplaga har det redan skrivits en rad tankeväckande och redogörande alster. Saken är bara den att inget längre tycks kunna göras för att få skutan att byta färdriktning. Därför är det hög tid att kalla saker vid dess rätta namn.

Om industriintressen numera så flagrant och öppet som i fallet med Ericsson och det svenska EU-vetot dirigerar den politiska agendan är det hög tid att efter en granskning av moderatregeringens investeringar och prioriteringar i Nordafrika och Mellanöstern använda det enda uttryck som i ett ord sammanfattar vår nya utrikespolitiska hållning: diktaturkramare.